Jag har intervjuat Mats Strandberg. Hans nta skräckroman Hemmet har precis släppts. Han är också aktuell med barnboken Monstret och människorna, den avslutande delen i en triologi. Han har även skrivit Cirkeln-serien tillsammans med Sara Bergmark Elfgren.
Blir du rädd när du skriver?
- Jag blev faktiskt det när jag skrev hemmet. Jag blev inte det när jag skrev Färjan. Det är ju en skräckroman, men den är inte kuslig. Den är ju mer action och splatter. Med Hemmet blev jag ganska rädd för, just den där krypande känslan av att vara iakttagen och se sig om över axeln och så är det inget där. Men ändå är man rätt säker på att det är något i alla fall. Fast så blir det den där konstiga grejen som författare att man blir ju lite rädd men samtidigt glad, för att då är man ju något på spåren. Blandade känslor helt enkelt.
Vad kom idén till Hemmet ifrån?
- Den kom från lite olika håll. Dels kom den från att min mamma gick bort. Hon var tack och lov klar i skallen hela vägen, men låg ju på sådana avdelningar där det fanns andra gamla som inte var klara alls. Att höra någon ligga och vara jätterädd för att det står någon i rummet och vill dom illa är jättejobbigt. Att höra någon må jättedåligt på det sättet.
Så har jag några vänner som har föräldrar som blivit dementa/fått alzheimers. De återkommer allihop till att deras föräldrar blir som barn. Att man måste bli förälder till sin egen förälder. Det fick mig att börja tänka på hur man brukar använda barn i skräckfilmer. De får låtsaskompisar. Att de har svårt att skilja på verklighet och fantasi. Där började det formas. Kanske en historia där någon måste ta hand om sin egen mamma för första gången. Mycket av den skräck som ligger mig varmast om hjärtat handlar just om den här fasan att någon man bryr sig om plötsligt är helt oigenkännerlig. Typ vill en illa. Eller inbillar sig saker om en. Som i Exorcisten eller The Shining. Det finns ju en massa exempel. Så det började med mamma och son-relation. Sedan att ta in henne på ett hem och kunna använda de andra gamla. Då började jag tänka på personalen. Hur var det att jobba på ett sånt ställe.
Den växte ganska naturligt. Det är alltid svårt att i efterhand berätta. Det känns så självklart i efterhand.
Var det någon av gamlingarna som du fäste dig extra vid?
Jag gjorde ju studiebesök på hem, så många är ju lite löst baserade på ganska ytliga intryck jag fått. Men jag är förtjust i den här tanten Viborg som hela tiden väntar på att hennes föräldrar ska komma och hämta hemmet. Det är så otroligt hjärtskärande med dom som glömmer bort att deras nära och kära dött. Så de får dödsbeskedet när de listar ut det själva: ”Men vänta om jag är så gammal, så måste ju mamma och pappa vara borta”. Att det blir som ett nytt dödsbesked varje gång. Att sorgen blir ny varje gång. Det är så otroligt sorgligt, så hon ligger väldigt nära.
Så tycker jag det är lite kul med tanten Bodil som är besatt av karlar. Det är ju skräcken att man ska bli sån. Fast i och för sig är det väl ganska trevligt. Det kanske är skönt att bli Bodil. Jag blev väldigt förtjust i alla de här gamlingarna.
Var det svårt att skriva om Petrus
- Nej, egentligen inte. Jag tänkte vad skulle det värsta vara om min pappa blev dement helt enkelt. Jag har pratat med väldigt många som jobbar på hem och det är oftast de där gubbarna som blir obehagligast för de kan ju bli fysiskt farliga. Nej, han var inte så svår att skriva om.
Jag tänker på att det inte kan vara lätt för de anhöriga. Föräldrarna har varit så snälla och omtänksamma innan och så blir de så här. Barnen skäms för sina föräldrar.
- Jag hade nog en liten tanke om att när man blir dement så släpper alla spärrar och man blir kanske mer sig själv. Ett äkta jag utan fernissan. Men det behöver verkligen inte vara så. Speciellt när det gäller frontallobsdemens. Att någon blir väldigt elak behöver inte betyda att de varit väldigt elaka innan och varit bra på att dölja det. Inte alls. Så de där frågorna tyckte jag var spännande att hålla på med.
Vilka fler tankar kring demens skapade den här boken hos dig?
- Jag tänkte på det här att förlora kontrollen över sig själv. Det tycker jag är en mardröm. Jag har varit utbränd en gång i tiden och det var ju läskigt bara det. Att inte känna igen sig själv längre. Jag tänkte verkligen mycket på det då. Hade man levt på medeltiden nu hade de trott att man var besatt för det känns verkligen som att något annat har tagit över en.
Det värsta är nog när man är frisk nog att förstå vad som håller på att hända. Att ha gått totalt in i demenser är det nog en annan grej. Förhoppningsvis. Men det är fruktansvärt med de som är konstant rädda eller arga. När demenser är den där mörka platsen, som man blivit fångad på. Det måste ju vara vedervärdigt.
Vilken av karaktärerna Joel och Nina var svårast att skriva?
- Jag har ganska mycket av dom båda två i mig, men jag har aldrig haft beroendeproblematik som Joel har. Ingen av dom var särskilt svår när jag väl hade hittat dom. Fast det tog ett tag innan jag hittade dom. Jag hade tänkt att det var två tjejer först, så jag bytte kön på Joel någonstans i mitten.
Hur kom det sig?
- Dels var det för att hem är just en sådan kvinnlig miljö. Tanter överlever sina gubbar. Det är mest kvinnor som jobbar där. Kanske kvinnor som är mer engagerade i sina anhöriga och hälsar på. Så det var dels så mycket kvinnor, så ville jag väl ha en kille på grund av det.
Men så tänkte jag att om han var gay gjorde det att man fick en automatisk förförståelse. Det finns ju en backstory i deras vänskap. Att Joel var gay gjorde att man automatisk förstod varför han måste flytta från den lilla stan. Varför han hade en drivkraft att komma därifrån. Varför han inte passade in. Det var ett effektivare sätt att berätta historien för mig i alla fall. När jag försökte göra honom till en tjej gjorde också något annat av deras vänskap. Tjejer kan inte vara kompisar utan att den andra blir avundsjuk. Det är så lätt att hamna i det där. Eller hon är utåtagerande för att hon varit med om något traumatiskt. Det var lite farligt nära att hamna i det spåret när jag försökte förklara varför hon ville bort från småstaden så snabbt som möjligt och det ville jag inte.
När du bestämde att det skulle vara en kille, blev det snabbt sedan bestämt att det skulle vara beroendeproblematik?
- Det fanns redan från början. Jag tänkte just att det var en bra parallell just någon som medvetet utsatt sitt psyke, sin hjärna, för väldigt stora påfrestningar och den här mamman har blivit dement. Den rädsla det väcker hos en själv om vad ska det bli av mig. Jag som har ”bett om det”. Den biten var med redan från början. Och det här dåliga samvetet inför mamman. ”Jag har ju vart så dålig och orsakat så mycket oro.” Det kanske gör att man gör mer än plikten kräver. På grund av det dåliga samvetet.
Du har ju skrivit en böcker för barn också. Om du tänker på när du började skriva Monstret-triologin, så hade du säkert en idé om hur det skulle bli och hur den skulle mottas. Hur blev det jämfört med den idén du hade?
- För det första har det blivit mycket större än jag trodde. Dom har gått så himla bra. Det är ju fantastiskt kul. Sen är jag också så himla glad för jag var ju på bokmässan första gången förra året som barnboksförfattare och träffade alla dessa unga. Det finns ju inga ärligare kritiker. Det är ju jättejättekul. Jag fick ju också fina recensioner över lag, speciellt i bloggvärlden. Jag är så glad att alla bloggare har fattat det. Men otur att både i DN och i SvD att dom recensenterna inte var så förtjusta i illustrationerna. De tyckte de var för gulliga. Jag blev nog förvånad över hur konservativ barnboksbevakningen ändå är. Att de ändå inte kunde se det här. Om jag var barn hade jag t ex älskat illustrationerna och barnen gör ju det. Men kritikerna sa det är ju en serietecknare och det var lite tråkigt.
Det är så fint att det blivit en tröstebok för många barn som själva känner sig utanför och inte riktigt passar in. Hjärtat smälter ju och blir en pöl när man får så gullig vykort eller att barnen har ritat av sina favoritscener. Vi hinner ju inte göra lika många skolbesök som jag vill, men nästa vecka ska jag till Öland. Det är 5 klasser som läst monstret-böckerna och sen har de tecknat och skrivit egna sagor utifrån dom. Det är jätteroligt.
Jag ska inte säga att jag inte hade några förväntningar, men det var ju så roligt att göra böckerna att det inte alls kändes som ett jobb plus att man tjänar knappt några pengar på barnböcker. Det är ju inte så att ens ekonomi då står och faller om det går bra med dom eller inte. Så det blev mest: Åh det är ju jättemånga som har läst nu. Det går ju jättebra. Vad kul!
Blev handlingen som du tänkt dig?
- Både och. Det är ju så att världen utvecklades ju åt ett mindre trevligt håll under de här åren. Det är ju ändå ganska lång tid som vi har hållit på. Eftersom det handlar ganska mycket om utanförskap och rädslan för det främmande, så kändes det mer och mer som terapi för mig själv och att det kom att kännas viktigare för mig att skriva. Många kanske känner: Vad ska man göra åt den här knasiga världen? För mig var det skönt att kunna bidra lite på mitt sätt bara det.
Jag tänker att det är många lärare som läser dom högt. Det är så tacksamt som lärare – eller förälder- att ha en bok att prata sådana här saker utifrån. Rädslan för det annorlunda. Rädslan för de som kommer från andra länder. Rädslan för någon som ser annorlunda ut, kanske bara på grund av vad den har på sig.
- Jag är också jätteglad. För det var en vinkel som jag inte tänkt på. Det var mest att vi i första boken nämner att det går en massa rykten om det här monstret på internet. Lärare har också pratat om källkritik för rätt så små barn. Det är häftigt. Att det kunde hamna så också.
Har du funderat på att skriva berättelser för mellanåldern? Läser man barnböckerna, skräckböckerna eller Cirkelnböckerna så dras man in. Du har ett bra språk och man ser allt tydligt framför sig och jag tror att det också gör att Monstretböckerna blir älskade för att man ser tydligt framför sig och jag känner att för mellanåldern behövs fler bra böcker.
- Tack! Vad glad jag blir. Tillhör Pax-böckerna mellanåldern? Jag älskar dom nu och när jag var barn hade jag varit helt besatt av dom. Nej, jag har inte tänkt på det så mycket. Kanske det. Jag menar jag hade inte tänkt skriva barnböcker heller, men så kom jag på den här idén och så kunde jag inte låta bli. Jag ska aldrig säga aldrig, men det är inget jag har tänkt på så där.
Jag tycker det är väldigt kul att skriva för lågstadieåldern. Så det har jag minst en idé till på. Man kände ju att förlaget hade varit jätteglada om berättelsen om Frank hade kunnat pågå, men jag och Sofia kände att , eftersom den handlar om ganska tunga ämnen, så måste vi få ihop det här och ge människor lite hopp om att människor och monster kan samarbeta. Det kändes inte bra att låta den konflikten pågå i evighet. Man vill ju tro att det ska lösa sig i världen.
Jag har en ganska tydlig bild om vad jag läste som 9-åring och som tonåring, men tiden däremellan är lite diffus. Det roligaste med att skriva för barn är att kunna låsa upp världen att läsa för dom, men också att man vet hur mycket de där böckerna som man läser när man är barn och tonåring stannar kvar i en. Man får de första stora läsupplevelserna: ”Åh, nån sätter ord på hur jag känner det”. Det skulle vara roligt om barn om 20 år kommer och säger: ”Kommer du ihåg när man läste dom där monstret-böckerna?”
Frank och hans bror drar ju inte jämt. De är ganska mycket osams. Men i sista boken förstår man att båda har en vilja att vara med den andra. Tänkte du att du ville ha med det eller blev det bara så?
- Jag var ju ensambarn, så jag kunde ju få vara lite kufisk och lillgammal ganska ostört. I skolan kunde det ju vara lite jobbigt att jag inte riktigt förstod mig på andra barn. Men jag tyckte det var intressant att låta Frank ha en brorsa som var extremt välfungerande och som har en massa kompisar. Någon som han hela tiden måste skämmas lite inför. Det gör det ännu sorgligare på många sätt.
Jag tänkte även mycket på det här med föräldrarna. Hur jag ville att dom skulle vara. Jag fick väldigt många tips från min förläggare. Läs den här boken och läs den här boken. De är så bra. Men det som slog mig då i de där böckerna var att föräldrarna var väldigt pedagogiska och redo att sätta sig ner på huk och ha de där samtalen och alltid ha tid. Och jag ville göra föräldrar som var –inte dåliga föräldrar – men lite clueless som föräldrar är. Att dom sitter och kollar på sin smartphone och inte märker att det händer grejer. Är lite lättlurade.
Det tror jag är bra för det känner barnen igen sig i.
- Ja, jag skulle ha fått lite ångest om jag var barn och läst alla de här böckerna Eller om jag var förälder.
Vad är det som gör att barnen tycker om berättelserna så mycket tror du?
- Alltså dom älskar ju illustrationerna. För dom så är det Sofia som är stjärnan. Med all rätt kan jag tycka. Att kunna rita så fint är nog något de kan relatera mycket mer direkt till. Dom försöker teckna själva och så där. Så jag tror faktiskt att bilderna är en jättestor del i det.
Sedan är det väl förhoppningsvis som du sa att historierna är inbjudande från början. Jag vill ju att de ska vara lätta att komma in i. Och att de är spännande och lite lagom otäcka. Sånt gillade jag också jättemycket när jag var liten. Att få bli lite lagom rädd
Jag tror också många kan relatera det här med att vara utanför, även barn som passar in jättebra kan väl känna att de inte passar in.
Jag tror också att det är lite den här Stålmannen-grejen också. Clark Kent som har de där fantastiska krafterna, men han inte får berätta om det. Den här dubbelheten. Att det både är avundsvärt men även frustrerande på något sätt. I tvåan och trean gillar Frank ju att vara ett monster.
Det är nog även lätt att fantisera själv utifrån böckerna. ”Om jag var ett monster vad skulle jag då göra och vilka monsterkompisar skulle jag ha?”.
Jag älskade ju Astrid Lindgren som alla andra barn. Men jag tyckte nog bäst om historier som hade ganska mycket vemod i sig. Jag är verkligen ingen expert på nutida barnböcker, men av det jag läst så är det ganska många som skyggar för det där vemodet, så det kanske slår an något.
Barn har ett sånt rättvisepatos och de är så otroligt engagerade i att det är så orättvist. Att det är orättvist att inte monstren får synas. Det är orättvist att Frank blir retad av de andra barnen och att han inte kan berätta för sina föräldrar. De blir väldigt engagerade i den biten. Vilket är fint.
Vilken av Hemmet och Monstret-böckerna har varit svårast att skriva?
Det är ju svårare att skriva en vuxenbok eftersom rent textmässigt är det ju mer text. Men Monstret-böckerna är ändå ett helt världsbygge man måste sätta ihop och det var ju ganska svårt på ett sätt att göra det så enkelt att barn kan hänga med i det utan att det känns för teoretiskt eller abstrakt. Så det var ju jättesvårt. Men ändå en vuxenbok är svårare.
Vad händer i dig när du skriver?
- För mig är det en sån himla skön verklighetsflykt. Det är som att läsa upphöjt i hundra. Det är ett fantastiskt sätt att släppa allt runt omkring. Framför allt när man har flow, men också när det är motigt. Det kräver sånt helfokus. Det är ett skönt sätt att bli uppslukad.
Men det är ju olika faser. Jag redigerar ju minst lika länge som jag skriver. Redigering är mer distanserat, men mer avkopplat. Då är man trygg att det finns någon sorts bas. Så kan man bara vaska fram den bästa idén.
Är det någon gång du har behövt ändra om mycket i det du skrivit?
- Ja, Gud ja. Med färjan hade jag tänkt helt fel. Ungefär halvvägs fick jag ju värsta krisen. Det här låter så himla sjukt i efterhand. Jag fattar inte vad jag tänkte med. Jag tänkte att andra halvan av boken skulle handla om hur de här karaktärerna skulle rensa båten från vampyrer. I princip bilda SWAT-teams. Bli actionhjältar helt plötsligt. Ju mer jag lärde känna de här karaktärerna och blev kär i dom så insåg jag att det blir ju helt overkligt om de skulle engagera sig på det sättet. 1. Varför skulle dom? 2. Hur skulle dom kunna? Men jag var så inställd på den här idén, att ju mer jag började närma mig den punkten desto mer panikslagen blev jag. ”Det här går ju inte göra en bok av!” Tills jag insåg att det får helt enkelt räcka med att de kommer att överleva. Det är helt enkelt good enough.
Jag hade en massa terapisamtal med Sara. ”Visst får man det? Vad tycker du?” Det är skönt att vi har vår lilla pakt. Det är konstigt det där att man får en fix idé och att det är så svårt att släppa den. Att man kan tro att det är andra saker som gör att det inte funkar och sen blir det: ”aha okej, nu fattar jag”.
Men med Hemmet kändes det ganska självklart, men det kanske var för att hade en tydligare bild av vilken sorts skräck det skulle vara. Jag visste att den inte skulle vara blodig eller någon action på det sättet. Dessutom hade jag nog stämningen mer klar för mig också.
Hur gör du när du skriver?
- Jag brukar fixa ett kapitel om dagen faktiskt. Ibland tar det en timme och ibland tar det arton timmar. Om jag blir klar med ett kapitel på en timme, så brukar det inte vara någon idé att skriva ett kapitel till. Det är någon slags juice som tar slut, som måste fyllas på under natten. Så har alla sina böcker sina utmaningar.
Men jag börjar allt mer att jobba med att ha en storyline som jag skriver på parallellt. Där skriver jag handlingen i punktform. Då kan jag se framför mig vad jag har tänkt och även bakåt. Jag kan på ett överskådligt sätt hålla på och mecka med den på sidan om. Det är lite som att ha en karta. Man kan slappna av i scenen för stunden och inte hela tiden tänka på hela boken. För då är det så lätt att ifrågasätta allt. Så det verkar funka ganska bra. Det känns som att det är min grej.
Får du idéer på andra stunder av dagen som du blir tvungen att skriva ner?
- Ja! I min iPhone. Jag har precis rensat bort alla Hemmet anteckningar. Jag tänkte speciellt med Färjan: ”Tänk om jag skulle tappa bort min mobil och någon skulle hitta den och läsa de här anteckningarna.” Det skulle verka helt galet. Det är så konstiga dödsmetoder och sånt där., t ex vad händer om man häller kaustiksoda på en vampyr?
Jag skriver hela, hela tiden. Det är ju bra att man gör det, men ibland blir man trött på sig själv. T ex när man ska sitta och titta på en film och ska koppla av och så: ”Den där grejen kan man ju ha. Så kan ju hon se ut som den där skådisen.”
Har du några rutiner när du skriver eller något du absolut måste ha?
- Kaffe absolut. Nu har jag äntligen ett kontor, så nu går jag hit och skriver. Jag har några jobbarkompisar som jag delar med. Då kan man snacka lite. Vill man vara ostörd så tar man på sig hörlurar men man har ändå någon att dricka lite kaffe med om man känner för det.
Det är så skönt att ha en arbetsplats där jag skriver och hemma är bara hemma nu. Det Det tar typ en kvart att gå hit. Den kvarten ställer jag om från privatperson till författare och tvärtom. Det är jätteskönt.
Vad är det bästa kommentaren du fått om någon av böckerna du skrivit?
- Jag har fått jättemånga fina och gulliga från barn och tonåringar.Jag skrattade jättemycket och bara mös när en tjej som jobbar på ett demensboende skrev och berättade att hon läste Färjan högt för de gamla. De tycker det är jättespännande och är helt fast.
fredag 12 maj 2017
måndag 8 maj 2017
Wink Poppy Midnight av April Genevieve Tucholke
Wink, Poppy och Midnight går i samma skola. Poppy är populär och har en liten skara av följare. En inre krets: Gula faran. Hon är överlägsen, elak och manipulativ. Midnight är förälskad i henne och Wink är intresserad av Midnight. Poppy gillar inte Wink och Wink gillar inte Poppy. En frågan är: Vem ÄR hjälten, skurken och lögnaren?
Jag älskar hur spännande berättartekniskt denna historia är. När man läser boken i början så tror man en sak om de tre personerna, men det ändras under läsningen. På ett sätt som är svårt att förutse.
Dessutom är det en fängslande och annorlunda början. Hela berättelsen känns annorlunda och det gillar jag verkligen!
Betyg: 4 av 5
-~-~-~-~~-~~-~-~-~-~-~-~-~-
Titel: Wink Poppy Midnight
Författare: April Genevieve Tucholke
Antal sidor: 250
Förlag: BonnierCarlsen
Utgivningsår: 2017
ISBN: 9789163893766
Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, Cdon
Jag älskar hur spännande berättartekniskt denna historia är. När man läser boken i början så tror man en sak om de tre personerna, men det ändras under läsningen. På ett sätt som är svårt att förutse.
Dessutom är det en fängslande och annorlunda början. Hela berättelsen känns annorlunda och det gillar jag verkligen!
Betyg: 4 av 5
-~-~-~-~~-~~-~-~-~-~-~-~-~-
Titel: Wink Poppy Midnight
Författare: April Genevieve Tucholke
Antal sidor: 250
Förlag: BonnierCarlsen
Utgivningsår: 2017
ISBN: 9789163893766
Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, Cdon
söndag 7 maj 2017
Författarintervju med Maggie O'Farrell
Intervju med Maggie O´Farrell författare till bland annat Den hand som först höll min, Sommaren utan regn samt Det måste vara här.
Jag har läst att du föddes på Irland, men växte upp i Wales och Skottland. Anser du dig vara irländsk?
- Ja, definitivt. Jag har ett irländskt pass. Det är väldigt viktigt för mig. Men det är lustigt, jag har ingen irländsk accent. Så det är på sätt och vis komplicerat. Jag önskar att jag hörde hemma på bara en plats, men det gör jag inte. Jag avundas lite personer som kan säga att de hör hemma på en plats eller en stad. Men det är som det är. Du blir en observatör när du känner att varthelst du går, så hör du hemma på en annan plats. Du iakttar människor. Och det passar faktiskt ihop med att vara en författare tycker jag.
Kan du prata någon irländska?
- Nej. Min pappa kan, men inte jag.
Du har skrivit om Irland i några av dina böcker…
- Det är i de två senaste jag vågat göra det. Jag har varit nervös över att göra det för att det är ett sådant litet land som har producerat så mycket bra litteratur. Jag tror jag var nervös för att det kändes som att ha ett anspråk på det. Jag har ju inte växt upp där. Men man återvänder till ställen. Jag visste ju att Claudette skulle försvinna och det är ju en svår sak att lyckas med, speciellt idag när alla har en kamera och mobil. Alla är så lätt att spåra. Så den enda plats som jag kunde tänka mig där det var möjligt att se henne försvinna var på Irland. Inte bara för att det är så vilt och avlägset,utan också något med irländare. De skulle acceptera henne och skydda henne. Bevara hennes hemlighet.
Har du varit utsatt för fördomar som irländare?
- Ja, det har jag. Blott på grund av mitt namn som är väldigt irländskt på grund av apostrofen. När jag var liten på 1970-talet så var det en fientlighet mellan Irland och Storbritannien. Det fanns många anti-irländska känslor. Jag hade lärare som – när de såg mitt namn på klasslistan- frågade: är din familj i IRA? När man tänker på det idag är det en fruktansvärd sak att fråga ett barn: Är din familj terrorister? Det är chockerande men jag kommer ihåg att det hände flera gånger. Folk nämnde det, ungefär som ett skämt men ändå inte som ett skämt. Det är mindre nuförtiden. Men jag tror inte det beror på att engelsmän är mindre rasistiska, utan för att det är andra immigranter som tyvärr möter den fientligheten.
Du skrev i Sommar utan regn om Gretta och hur svårt hon tyckte hon tyckte det var att vara irländsk i England. Och hur hennes barn inte skulle kunna komma att förstå det. Hur är det med dina barn? Har de mött fördomar kring att vara Irländsk?
- Nej, inte egentligen. De är halvt irländska och halvt judiska. Så de har idéer om rasism och förföljelse från två olika sidor, men de har inte mött det. De bor i ett samhälle som lyckligtvis är väldigt accepterande. Min äldsta son har förstått att det varit problem förr, men det är inget de möter. Inte alls.
Varför valde du att göra Aoife till dyslektiker?
- Eftersom hon var yngst av tre barn behövde hon ha någon förbannelse. För ofta i sagor är det alltid det yngsta barnet som måste ta sig an utmaningen och gå ut och … Så jag visste att hon behövde ha ha något. Jag ville inte ge henne något övernaturligt. Dessutom är min son dyslektiker. Så när jag skrev boken så var det var något som jag stod inför. Idag när ett barn har dyslexi så får den mycket hjälp: Extra lektioner, väldigt mycket stöd, det finns många sätt att hjälpa och lärarna är där. När jag hjälpte honom tänkte jag: Vad skulle hända förr när inga diagnoser var tillgängliga. Före hjälpen och kunskaperna. Dessa stackars barn som föll genom nätet. De är intelligenta men oavsett vilket skäl, neurologisk problem, så kan de inte kan lära sig läsa. Jag var så slagen av det. Som en mamma är det min instinkt att hjälpa min son, men som en författare var det: Vad skulle hända om… vad skulle hända om ingen av den här hjälpen fanns? Vad skulle hända om om inte hade hört om dyslexi. Så för familjen i den här boken, de pratar hela tiden, men de kommunicerar inte så bra. Dyslexi hade en väldigt metaforisk känsla, eftersom Aoife bokstavligen inte kan kommunicera i form av läsning och skrivning.
Tar du ofta saker du möter och är med om i ditt eget liv och skriver om det?
- Inte så mycket. Jag skriver inte autobiografiskt. Det är inte så intressant. Jag föredrar att hitta på. Men det finns saker som blir intressant att skriva om. Som dyslexin eller som hudproblemen i Det måste vara här. En av mina barn har en svår eksem. Så när det är något jag tänker intensivt på i mitt eget liv, tenderar det att komma med skönlitterärt.
Du har alltså skrivit om olika sorters problem som dyslexi, sedan är det hudproblem och stamning…
- Exakt. Stamning var något som jag kämpade med när jag växte upp. Jag visste också att det var tvunget att finnas ett skäl till att Daniel skulle möta Cloudette och att hon skulle acceptera honom. Ofta är människor, speciellt kvinnor, väldigt rörda över den som hjälper ens barn. Du är sååå tacksam. Du skulle göra vad som helst. Du litar på dom. Direkt. Så jag tänkte att det var enda sättet som Cloudette skulle låta Daniel komma in i hennes liv.
Du har skrivit om några starka kvinnor, Lexie, Cloudette. Känner du passionerat för kvinnors rätt?
- Ja, det gör jag. Jag känner passionerat för allas lika rättigheter. Inte bara om kvinnor, utan även etnisk tillhörighet, ålder och så vidare och kön är bara en del av det. Alla borde ges lika rättigheter och ges möjlighet att vara den de är. Men absolut, det är väldigt viktigt för mig att kvinnor har lika rättigheter. Jag tänker att vi har kommit lång väg men inte tillräckligt långt. Jag tycker Sverige är fantastiskt faktiskt. Det har ett gott rykte. Ni har all denna föräldraledighet och att män också får föräldraledigt av staten. Jag har alltid slagits av när jag går omkring i Sverige hur många män som går omkring med barnvagnar. Det är självklart att det är de som tar hand om babyn. De har ryggsäcken, våtservetterna, flaskorna ja, hela alltet. Du ser inte det i Storbritannien. Inte nog mycket i alla fall.
Lär du dig saker genom att skriva böcker?
- Ja, det tycker jag. Med varje bok utmanar jag mig att pröva något nytt. Jag tycker att varje bok har en ny inlärningskurva. Med denna bok ville jag skriva ur många olika synvinklar med olika röster, som alla kommer ihop till en historia. Så ja, jag gillar att ge mig själv ett utmaning med varje bok. Det är så jag håller mig intresserad.
Jag märker i dina böcker att du utforskar relationer, som mamma-dotter, syskon och make/maka. Är det något som fascinerar och intresserar dig?
- Jag tror att familjer alltid är fascinerande för författare. Vi har alla en, vare sig vi gillar det eller inte. Vi kommer åtminstone från två personer. Jag tycker det är ett universellt tema. Om en familj har tre barn finns det en matematisk formel som säger att det är 25 olika relationer. Freud sa att varje syskon har en helt annorlunda mamma. Så automatiskt så har du en färdig intrig. I familjer är det många olika personligheter i en situation.
Har du syskon?
- Jag har två systrar. Jag är i mitten.
Sommaren utan regn utspelar sig i 70-talet. Var det svårare att skriva om 70-talet eller var det enklare?
- Det var inte svårt i den meningen att jag behövde göra en massa research. Jag menar jag var ju född 1972. Det är en tid jag kommer ihåg. Det är konstigt … Du är så van att skriva om nutid och sen inser du att du skriver om 1970-talet. Det ser så oskyldigt ut när du ser tillbaka på det. Man har två karaktärer som ska kommunicera och man tänker automatiskt att de ska plocka upp mobiltelefonen. Men åh nej. Det går ju inte. Människor på 70-talet använde knappt telefon. Det var nästan en speciell händelse som gjorde att de gjorde det. Man oroade dig över kostnaden. Det är annorlunda. Jag tittade på foton. Jag var väldigt noggrann. Det måste du vara när du skriver historiskt att inte överbelasta böckerna med för många detaljer. Jag kunde ha nämnt sånger och jag kunde ha nämnt leksaker vi hade, men för mig känns det som en genväg. Det känns som att vara väldigt lat. Jag tänker att när man skapar en speciell tid så krävs det att man arbetar hårdare för att hitta snabba kulturella referenser. Så jag var väldigt bestämd med att inte nämna något speciellt märke eller sak. Det skulle vara mer en atmosfär.
Placerade du historien i 70-talet på grund av värmeböljan eller hade du någon annan tanke?
- Jag ville skriva om värmeböljan faktiskt. När jag började tänka på boken sommaren 2010. Det var när vulkanen på Island hade ett utbrott. Jag bodde i London och London var täckt av aska. Alla flyg var inställda. Det var så konstigt att kolla upp i skyn och det var inga flygplan där. Det är väldigt sällsynt. Du ser alltid ett flygplan. Det var en finkornig aska på gator och fönster. Folk började få lite panik. De köpte massor av bröd och vatten i affären. Det var många arga människor som inte kunde ta sig hem på grund av de inställda flygen. Det var som en nationell panik och jag tänkte: Detta påminner mig om något. Jag kunde först inte komma på vad. Men sen kom jag på att det påminde mig om värmeböljan. Alla var så chockerade av vädret. Denna naturlig katastrof, fenomen som stannade deras liv. Jag tänkte mer på det. Det var nästan mitt tidigaste minne just den sommaren. För att torkan startade och det regnade inte på länge. Det kom inget vatten ur kranarna så vi var tvungen att hämta vatten ute på gatan från rör. Som barn var detta väldigt spännande. Men för de vuxna tror jag att det var det väldigt oroande. Jag tror att myndigheterna verkligen hade panik. Så det var ett minne. Så ville jag skriva om hur det var att vara irländsk i London på 70-talet, för det var svårt att vara det. Nu med all islamofobi, flyktingar och immigranter så tänker jag tillbaka till den tiden.
I Det måste vara här så har du en del av handlingen som beskrivs genom en auktionskatalog. Hur kom du på den idén?
- Det är lustigt. Jag ville skriva något experimentellt. Jag ville skriva något annorlunda. Jag skrev ju Sommaren utan regn före och den hade väldigt strikta gränser och den var tvunget att hända under fyra dagar. Den hade fyra karaktärer och två platser. Så den var väldigt strikt. Jag gav ju mig själv de här gränserna förstås. Men jag kände den här driften att bryta mig loss och skriva rätt fritt. Jag skulle ju skriva om denna skådespelerska och jag visste att en av kapitlen var tvunget handla om hennes väg till framgång. Jag var ganska illa till mods över att skriva det, för det kändes som något som jag läst eller sett på film Jag kände att jag kunde inte hitta någon väg in i berättelsen som kändes ny. Så jag tänkte på alla saker som hon lämnade efter sig när hon rymde. Jag tänkte att folk ville ha dem. Idén kom till mig en natt. Jag tänkte på vad saker berättar om oss. Om man tittar i din väska. Vad skulle jag kunna se om dig då? Vad berättar sakerna vi använder varje dag om oss? Så idén kom till mig om en auktionskatalog.
Jag tycker det är en briljant idé.
- Åh, vad bra! Min man lyfte ögonbrynet : WHAT? Jag sa: Vänta lite får du se
En del säger att man kan lista ut saker om en person utifrån deras bokhylla. Vad skulle din bokhylla säga mig om dig?
- Bokhyllor! Ja, jag tror det är mycket att lära sig om böckerna i vårt hus. Det är mycket skönlitteratur. Jag läser mycket skönlitteratur. Jag tycker om att läsa väldigt brett. Jag läser tidig litteratur, 1800-tal och också modern litteratur. Amerikansk litteratur. Jag försöker läsa så mycket jag kan. Lyrik. Noveller. Jag läste mycket noveller när jag skrev när jag skrev Det borde vara här. Jag läser MYCKET!
Vad har du läst senast eller vad läser du nu?
- Jag läser historiska romaner. Jag funderar på att skriva en historisk roman som min nästa bok. Jag frågar folk: Vad är din favorit bland historiska romaner? Så just nu läser jag Book of Israel av Jeremy Gavron. Jag har läst den förut för länge sedan. Den handlar om ett judiskt samhälle i Litauen. I slutet av 1800-talet.
Om du skulle ge svenska läsare ett boktips, vad skulle det vara?
- En bok som jag älskade att läsa var novellboken Kikarsikte av Edith Pearlman. Jag tycker hon är fantastisk. Hon är briljant.
Läser du högt för dina barn?
- Ja, mycket. Hela tiden. Lyckligtvis älskar mina barn böcker. De har inte mycket val, om jag ska vara ärlig. Min 8-åring älskar Pippi Långstrump. Vi har läst mycket av Elsa Beskow. Vi har massor av hennes böcker. Min minsta går på ett förskola som är full med Elsa Beskow böcker. Jag var i en affär idag och köpte en Elsa Beskow skål, så hon kommer att bli väldigt glad.
Har du någon favorit bland barnböcker?
- De två faktiskt. Jag älskade Pippi Långstrump som barn. Jag tyckte hon var en fantastisk hjältinna. Jag älskade henne. Jag tycker hon är en sån briljant rollmodell för flickor. Så stark. Äventyrlig. Vild. Jag kommer ihåg när jag läste den som barn. Jag ville så gärna åka till Sverige. Jag blev kär i Pippi och även miljön. Pepparkakorna. Det ihåliga trädet. Det kändes så annorlunda för mig som växte upp i en stad på Irland och i Wales. Så jag älskade dom och så Beatrix Potter. Jag tycker hon är fantastisk. Hon ses ofta som någon söt men hennes berättelse är skräckinjagande. Våldsamma. Men hennes bilder är så vackra. Hon använder väldigt utmanande språk. Många svåra ord. Jag älskar det. Men jag älskar också att hon inte förenklar för barnen. Hon förskönar det inte. Hon berättar som det är.
Är du med i någon bokcirkel?
- Nej, jag skulle vilja. Det verkar fantastiskt. Ett bra sätt att läsa böcker, att få prata om dem efteråt. Läsning är en ensam aktivitet, men att prata om boken i en bokklubb gör det socialt. Ett bra sätt att vidga dina vyer. Det verkar så roligt.
Har du hört ifall någon av dina böcker varit med i en bokcirkel?
- Jo, jag har hört det på boksigneringar.
Det är ett öppet slut på Det måste vara här. Gillar du att läsa böcker med öppna slut?
- Ja, det gör jag faktiskt. Om jag kommer till boken slut och jag känner att författaren gett mig alla svar. De är de böcker som inte lever länge i ens huvud. Jag gillar att avsluta en bok och ha frågor som: Vad hände med den? Kunde det ha blivit så här. Jag tror de böckerna lever längre i ens huvud. Att de har ett längre liv. Mentalt liv. Jag försöker att inte svara alla frågor som författare. Jag tror att läsaren behöver hitta svar på egen hand också.
Efter att du har skrivit en bok har det hänt att det har förändrat hur du tänker på saker och ting som du skrivit om?
- Ja, jag tror det har det. Jag tycker om att skriva böcker om saker som jag inte förstår. Det finns de som säger skriv om det det du känner till, men jag skriver om det jag inte kan och det jag inte känner till. Man skriver för att förstå varför något skulle kunna hända och varför. Så definitivt.
Hur väljer du namnen på karaktärerna?
- Det är inget jag tänker så mycket på. Det är som att namnen kommer med karaktärerna. När karaktärerna är där är namnen där också. Det är sällan jag ändrar namn på en karaktär. Det har hänt av olika orsaker, men det känns väldigt konstigt.
Kommer karaktärerna färdiga till dig?
- De kommer när man skriver. Man måste skriva dem till liv, på ett sätt. Du börjar höra deras röst och enda sättet att göra det är genom att börja skriva.
Var det någon karaktär som var svår att skriva?
- Det var nervöst att påbörja Det måste vara här. Jag skulle ju skriva ur en manlig synvinkel för första gången. Det kändes faktiskt dock inte så svårt när jag väl gjorde det. Jag menar jag känner ju en del män. Jag är ju gift med en också. Det kändes inte som ett stort hopp. Men när min man läste igenom bad jag honom kolla och se om jag gjort något misstag och det var en scen där Daniel gick till sin frus garderob och kunde genom att se vad som hängde där se vad hon hade tagit med sig och min man sa: Det finns ingen man på denna jord som kan göra det! Jag sa: Verkligen! För jag skulle kunna göra det för dig. Han sa: NO! Så då var jag tvungen att skriva om det.
Tänker du på karaktärerna efter att du avslutat en bok?
- Ja, det gör jag. Det är lustigt. Jag är väldigt nöjd att avsluta förstås, men det är också sorgligt. Man måste släppa taget. Man saknar personerna, deras röster och att tänka på det. Jag tänker ofta på vad som händer efter boken.Vad skulle hända sen. Vad skulle vara nästa steg?
Vad kommer först är det karaktärerna eller handlingen?
- Det är olika varje gång faktiskt. I förra var det handlingen. I den här boken var det karaktärerna.
I Den hand som först höll min hand börjar Ted minnas saker om sin barndom. Är det viktigt med sin egen bakgrund. Var man kommer från?
- Ja jag tror det. Det är ju därifrån vi kommer från. I den historien var jag intresserad av…. Det var precis när jag fått mitt första barn. Jag var fascinerad av hur det dyker upp minnen från tidig barndom som man har glömt. När jag skulle sjunga honom till sömns så märkte jag att jag sjöng en sång. Och jag tänkte: Vad kom det där ifrån? Jag började tänka: Vad skulle hända om de saker som dök upp inte var igenkännbart? Som man inte förstod. Som en författare blev det: Vad om? Att det inte känns igen. Jag antar att det var där berättelsen kom ifrån.
Hur är din skrivprocess?
- Det är olika med varje bok. Jag tror att varje bok behöver sin egen skrivprocess. Metod. Det är dragningskraften. Man måste lära sig om och om igen hur manska skriva. Jag planerar inte så mycket. Jag startar med en idé eller ett scenario och ser var det för mig. Jag har en vag idé om vart det ska ta vägen, men det ändras ofta. Jag gillar det. Jag tror det är ett tecken på att en bok fungerar när du tänker att den ska ta en väg och sen halvvägs in märker du att den tar en annan väg. Ett tecken på att boken har sin egen puls.
Eftersom böckerna förändras, har du någon gång blivit riktigt förvånad?
- Ja, ibland faktiskt. Jag gillar det. Ett bra tecken.
Har du någon gång skrivit en stor del av boken och märkt att det här fungerar inte och varit tvungen att börja om?
- I alla fall delar av böcker har jag varit tvungen slänga. Man får tänka på det som att bygga hus. Ibland måste du ta bort de fula delarna för att huset ska bli fint.
Varför tror du läsarna gillar dina böcker?
- Jag vet inte. Jag försöker att inte tänka på det. Jag tror du ska skriva det du vill skriva. Vad du måste skriva. Jag försöker att aldrig tänka på någon imaginär läsare. Vad de kanske gillar eller förväntar sig. Jag tycker det är väldigt jobbigt att tänka på någon läsare som tittar mig över axeln när jag skriver. Jag tror du måste skriva bara för dig. Att tillfredsställa dig själv. Om du ifrågasätter dig själv utifrån en imaginär läsare, så kommer det inte bli bra. Boken kommer inte ha någon puls.
När du har skrivit en bok, finns det tillfällen du känner att: åh jag skulle ha berättat det här. Att det finns saker du har oberättade.
- Ja, alltid. Det är svårt att släppa en bok på ett sätt. Även när den är färdig. Om jag öppnar den och läser den så tänker jag: Varför skrev jag inte det där? Varför tog jag inte bort det? Du editerar dig själv – även när du tror att det är klart. Du kan inte vara helt nöjd. Men det är en bra känsla. Jag tror att det är det som gör att du skriver en ny bok.
Skriver du hela tiden? Eller har du perioder då du inte skriver?
- Naturligtvis är det olika faser i skrivandet, olika cykler. Men jag skriver något varje dag. Jag skriver dagbok och jag har böcker om barnen där jag skriver om deras liv. Anteckningar inför kommande böcker. Jag kan inte ha en dag då jag inte skriver. Det skulle kännas konstigt.
Du kommer ut med en biografi i augusti och den är skriven för din dotters skull.
- Min dotter har svåra hälsoproblem och är ofta på sjukhus. Livshotande problem. Jag försöker skapa mening av det som hon går igenom. Att vara förälder till ett barn som har dessa svåra problem gör att du måste sätta dig in i hur det är som förälder. Hur du hanterar det och hur du går tillbaka till ett normalt liv. Så det började som en väldigt privat produkt. Jag hade inte tänkt publicera det. Jag skrev om hur man fortsätter att leva. Hur du fortsätter. Mest för mig själv för att vara den bästa mamman jag kan vara. Sen hörde min redaktör om det och ville läsa den och sen ville att jag skulle ge ut den. Det handlar om tillfällen jag nästan dog och sista kapitlet handlar om min dotter och att ta hand om ett barn som har dessa problem.
Jag tänker att det är viktigt med böcker och att berätta för andra människors skull...
- Jag tror att det hjälper människor att inte känna sig så ensamma att prata om dessa saker. Du kan hjälpa någon i samma situation. Det är det positiva man kan ta ur den.
Så två avslutande frågor om något helt annat. Vad är bäst med Storbritannien?
- Det är konsten. Bra litteratur. Teater. Musik. Många vackra platser. Jag älskar London. Jag gillar Edinburgh också. Det är väldigt vackert och en väldigt plats lätt att bo på.
Vad skulle du ändra på om du kunde?
- Politiken. Brexit! Politiken känns väldigt instabil, liksom i resten av Europa. Världen känns som en osäker plats. Jag tycker Brexit är en fullständig katastrof! Jag känner fortfarande mig upprörd när jag tänker på det! Om jag kunde ändra en sak så vore det det. Ändra Brexit-beslutet.
Jag har läst att du föddes på Irland, men växte upp i Wales och Skottland. Anser du dig vara irländsk?
- Ja, definitivt. Jag har ett irländskt pass. Det är väldigt viktigt för mig. Men det är lustigt, jag har ingen irländsk accent. Så det är på sätt och vis komplicerat. Jag önskar att jag hörde hemma på bara en plats, men det gör jag inte. Jag avundas lite personer som kan säga att de hör hemma på en plats eller en stad. Men det är som det är. Du blir en observatör när du känner att varthelst du går, så hör du hemma på en annan plats. Du iakttar människor. Och det passar faktiskt ihop med att vara en författare tycker jag.
Kan du prata någon irländska?
- Nej. Min pappa kan, men inte jag.
Du har skrivit om Irland i några av dina böcker…
- Det är i de två senaste jag vågat göra det. Jag har varit nervös över att göra det för att det är ett sådant litet land som har producerat så mycket bra litteratur. Jag tror jag var nervös för att det kändes som att ha ett anspråk på det. Jag har ju inte växt upp där. Men man återvänder till ställen. Jag visste ju att Claudette skulle försvinna och det är ju en svår sak att lyckas med, speciellt idag när alla har en kamera och mobil. Alla är så lätt att spåra. Så den enda plats som jag kunde tänka mig där det var möjligt att se henne försvinna var på Irland. Inte bara för att det är så vilt och avlägset,utan också något med irländare. De skulle acceptera henne och skydda henne. Bevara hennes hemlighet.
Har du varit utsatt för fördomar som irländare?
- Ja, det har jag. Blott på grund av mitt namn som är väldigt irländskt på grund av apostrofen. När jag var liten på 1970-talet så var det en fientlighet mellan Irland och Storbritannien. Det fanns många anti-irländska känslor. Jag hade lärare som – när de såg mitt namn på klasslistan- frågade: är din familj i IRA? När man tänker på det idag är det en fruktansvärd sak att fråga ett barn: Är din familj terrorister? Det är chockerande men jag kommer ihåg att det hände flera gånger. Folk nämnde det, ungefär som ett skämt men ändå inte som ett skämt. Det är mindre nuförtiden. Men jag tror inte det beror på att engelsmän är mindre rasistiska, utan för att det är andra immigranter som tyvärr möter den fientligheten.
Du skrev i Sommar utan regn om Gretta och hur svårt hon tyckte hon tyckte det var att vara irländsk i England. Och hur hennes barn inte skulle kunna komma att förstå det. Hur är det med dina barn? Har de mött fördomar kring att vara Irländsk?
- Nej, inte egentligen. De är halvt irländska och halvt judiska. Så de har idéer om rasism och förföljelse från två olika sidor, men de har inte mött det. De bor i ett samhälle som lyckligtvis är väldigt accepterande. Min äldsta son har förstått att det varit problem förr, men det är inget de möter. Inte alls.
Varför valde du att göra Aoife till dyslektiker?
- Eftersom hon var yngst av tre barn behövde hon ha någon förbannelse. För ofta i sagor är det alltid det yngsta barnet som måste ta sig an utmaningen och gå ut och … Så jag visste att hon behövde ha ha något. Jag ville inte ge henne något övernaturligt. Dessutom är min son dyslektiker. Så när jag skrev boken så var det var något som jag stod inför. Idag när ett barn har dyslexi så får den mycket hjälp: Extra lektioner, väldigt mycket stöd, det finns många sätt att hjälpa och lärarna är där. När jag hjälpte honom tänkte jag: Vad skulle hända förr när inga diagnoser var tillgängliga. Före hjälpen och kunskaperna. Dessa stackars barn som föll genom nätet. De är intelligenta men oavsett vilket skäl, neurologisk problem, så kan de inte kan lära sig läsa. Jag var så slagen av det. Som en mamma är det min instinkt att hjälpa min son, men som en författare var det: Vad skulle hända om… vad skulle hända om ingen av den här hjälpen fanns? Vad skulle hända om om inte hade hört om dyslexi. Så för familjen i den här boken, de pratar hela tiden, men de kommunicerar inte så bra. Dyslexi hade en väldigt metaforisk känsla, eftersom Aoife bokstavligen inte kan kommunicera i form av läsning och skrivning.
Tar du ofta saker du möter och är med om i ditt eget liv och skriver om det?
- Inte så mycket. Jag skriver inte autobiografiskt. Det är inte så intressant. Jag föredrar att hitta på. Men det finns saker som blir intressant att skriva om. Som dyslexin eller som hudproblemen i Det måste vara här. En av mina barn har en svår eksem. Så när det är något jag tänker intensivt på i mitt eget liv, tenderar det att komma med skönlitterärt.
Du har alltså skrivit om olika sorters problem som dyslexi, sedan är det hudproblem och stamning…
- Exakt. Stamning var något som jag kämpade med när jag växte upp. Jag visste också att det var tvunget att finnas ett skäl till att Daniel skulle möta Cloudette och att hon skulle acceptera honom. Ofta är människor, speciellt kvinnor, väldigt rörda över den som hjälper ens barn. Du är sååå tacksam. Du skulle göra vad som helst. Du litar på dom. Direkt. Så jag tänkte att det var enda sättet som Cloudette skulle låta Daniel komma in i hennes liv.
Du har skrivit om några starka kvinnor, Lexie, Cloudette. Känner du passionerat för kvinnors rätt?
- Ja, det gör jag. Jag känner passionerat för allas lika rättigheter. Inte bara om kvinnor, utan även etnisk tillhörighet, ålder och så vidare och kön är bara en del av det. Alla borde ges lika rättigheter och ges möjlighet att vara den de är. Men absolut, det är väldigt viktigt för mig att kvinnor har lika rättigheter. Jag tänker att vi har kommit lång väg men inte tillräckligt långt. Jag tycker Sverige är fantastiskt faktiskt. Det har ett gott rykte. Ni har all denna föräldraledighet och att män också får föräldraledigt av staten. Jag har alltid slagits av när jag går omkring i Sverige hur många män som går omkring med barnvagnar. Det är självklart att det är de som tar hand om babyn. De har ryggsäcken, våtservetterna, flaskorna ja, hela alltet. Du ser inte det i Storbritannien. Inte nog mycket i alla fall.
Lär du dig saker genom att skriva böcker?
- Ja, det tycker jag. Med varje bok utmanar jag mig att pröva något nytt. Jag tycker att varje bok har en ny inlärningskurva. Med denna bok ville jag skriva ur många olika synvinklar med olika röster, som alla kommer ihop till en historia. Så ja, jag gillar att ge mig själv ett utmaning med varje bok. Det är så jag håller mig intresserad.
Jag märker i dina böcker att du utforskar relationer, som mamma-dotter, syskon och make/maka. Är det något som fascinerar och intresserar dig?
- Jag tror att familjer alltid är fascinerande för författare. Vi har alla en, vare sig vi gillar det eller inte. Vi kommer åtminstone från två personer. Jag tycker det är ett universellt tema. Om en familj har tre barn finns det en matematisk formel som säger att det är 25 olika relationer. Freud sa att varje syskon har en helt annorlunda mamma. Så automatiskt så har du en färdig intrig. I familjer är det många olika personligheter i en situation.
Har du syskon?
- Jag har två systrar. Jag är i mitten.
Sommaren utan regn utspelar sig i 70-talet. Var det svårare att skriva om 70-talet eller var det enklare?
- Det var inte svårt i den meningen att jag behövde göra en massa research. Jag menar jag var ju född 1972. Det är en tid jag kommer ihåg. Det är konstigt … Du är så van att skriva om nutid och sen inser du att du skriver om 1970-talet. Det ser så oskyldigt ut när du ser tillbaka på det. Man har två karaktärer som ska kommunicera och man tänker automatiskt att de ska plocka upp mobiltelefonen. Men åh nej. Det går ju inte. Människor på 70-talet använde knappt telefon. Det var nästan en speciell händelse som gjorde att de gjorde det. Man oroade dig över kostnaden. Det är annorlunda. Jag tittade på foton. Jag var väldigt noggrann. Det måste du vara när du skriver historiskt att inte överbelasta böckerna med för många detaljer. Jag kunde ha nämnt sånger och jag kunde ha nämnt leksaker vi hade, men för mig känns det som en genväg. Det känns som att vara väldigt lat. Jag tänker att när man skapar en speciell tid så krävs det att man arbetar hårdare för att hitta snabba kulturella referenser. Så jag var väldigt bestämd med att inte nämna något speciellt märke eller sak. Det skulle vara mer en atmosfär.
Placerade du historien i 70-talet på grund av värmeböljan eller hade du någon annan tanke?
- Jag ville skriva om värmeböljan faktiskt. När jag började tänka på boken sommaren 2010. Det var när vulkanen på Island hade ett utbrott. Jag bodde i London och London var täckt av aska. Alla flyg var inställda. Det var så konstigt att kolla upp i skyn och det var inga flygplan där. Det är väldigt sällsynt. Du ser alltid ett flygplan. Det var en finkornig aska på gator och fönster. Folk började få lite panik. De köpte massor av bröd och vatten i affären. Det var många arga människor som inte kunde ta sig hem på grund av de inställda flygen. Det var som en nationell panik och jag tänkte: Detta påminner mig om något. Jag kunde först inte komma på vad. Men sen kom jag på att det påminde mig om värmeböljan. Alla var så chockerade av vädret. Denna naturlig katastrof, fenomen som stannade deras liv. Jag tänkte mer på det. Det var nästan mitt tidigaste minne just den sommaren. För att torkan startade och det regnade inte på länge. Det kom inget vatten ur kranarna så vi var tvungen att hämta vatten ute på gatan från rör. Som barn var detta väldigt spännande. Men för de vuxna tror jag att det var det väldigt oroande. Jag tror att myndigheterna verkligen hade panik. Så det var ett minne. Så ville jag skriva om hur det var att vara irländsk i London på 70-talet, för det var svårt att vara det. Nu med all islamofobi, flyktingar och immigranter så tänker jag tillbaka till den tiden.
I Det måste vara här så har du en del av handlingen som beskrivs genom en auktionskatalog. Hur kom du på den idén?
- Det är lustigt. Jag ville skriva något experimentellt. Jag ville skriva något annorlunda. Jag skrev ju Sommaren utan regn före och den hade väldigt strikta gränser och den var tvunget att hända under fyra dagar. Den hade fyra karaktärer och två platser. Så den var väldigt strikt. Jag gav ju mig själv de här gränserna förstås. Men jag kände den här driften att bryta mig loss och skriva rätt fritt. Jag skulle ju skriva om denna skådespelerska och jag visste att en av kapitlen var tvunget handla om hennes väg till framgång. Jag var ganska illa till mods över att skriva det, för det kändes som något som jag läst eller sett på film Jag kände att jag kunde inte hitta någon väg in i berättelsen som kändes ny. Så jag tänkte på alla saker som hon lämnade efter sig när hon rymde. Jag tänkte att folk ville ha dem. Idén kom till mig en natt. Jag tänkte på vad saker berättar om oss. Om man tittar i din väska. Vad skulle jag kunna se om dig då? Vad berättar sakerna vi använder varje dag om oss? Så idén kom till mig om en auktionskatalog.
Jag tycker det är en briljant idé.
- Åh, vad bra! Min man lyfte ögonbrynet : WHAT? Jag sa: Vänta lite får du se
En del säger att man kan lista ut saker om en person utifrån deras bokhylla. Vad skulle din bokhylla säga mig om dig?
- Bokhyllor! Ja, jag tror det är mycket att lära sig om böckerna i vårt hus. Det är mycket skönlitteratur. Jag läser mycket skönlitteratur. Jag tycker om att läsa väldigt brett. Jag läser tidig litteratur, 1800-tal och också modern litteratur. Amerikansk litteratur. Jag försöker läsa så mycket jag kan. Lyrik. Noveller. Jag läste mycket noveller när jag skrev när jag skrev Det borde vara här. Jag läser MYCKET!
Vad har du läst senast eller vad läser du nu?
- Jag läser historiska romaner. Jag funderar på att skriva en historisk roman som min nästa bok. Jag frågar folk: Vad är din favorit bland historiska romaner? Så just nu läser jag Book of Israel av Jeremy Gavron. Jag har läst den förut för länge sedan. Den handlar om ett judiskt samhälle i Litauen. I slutet av 1800-talet.
Om du skulle ge svenska läsare ett boktips, vad skulle det vara?
- En bok som jag älskade att läsa var novellboken Kikarsikte av Edith Pearlman. Jag tycker hon är fantastisk. Hon är briljant.
Läser du högt för dina barn?
- Ja, mycket. Hela tiden. Lyckligtvis älskar mina barn böcker. De har inte mycket val, om jag ska vara ärlig. Min 8-åring älskar Pippi Långstrump. Vi har läst mycket av Elsa Beskow. Vi har massor av hennes böcker. Min minsta går på ett förskola som är full med Elsa Beskow böcker. Jag var i en affär idag och köpte en Elsa Beskow skål, så hon kommer att bli väldigt glad.
Har du någon favorit bland barnböcker?
- De två faktiskt. Jag älskade Pippi Långstrump som barn. Jag tyckte hon var en fantastisk hjältinna. Jag älskade henne. Jag tycker hon är en sån briljant rollmodell för flickor. Så stark. Äventyrlig. Vild. Jag kommer ihåg när jag läste den som barn. Jag ville så gärna åka till Sverige. Jag blev kär i Pippi och även miljön. Pepparkakorna. Det ihåliga trädet. Det kändes så annorlunda för mig som växte upp i en stad på Irland och i Wales. Så jag älskade dom och så Beatrix Potter. Jag tycker hon är fantastisk. Hon ses ofta som någon söt men hennes berättelse är skräckinjagande. Våldsamma. Men hennes bilder är så vackra. Hon använder väldigt utmanande språk. Många svåra ord. Jag älskar det. Men jag älskar också att hon inte förenklar för barnen. Hon förskönar det inte. Hon berättar som det är.
Är du med i någon bokcirkel?
- Nej, jag skulle vilja. Det verkar fantastiskt. Ett bra sätt att läsa böcker, att få prata om dem efteråt. Läsning är en ensam aktivitet, men att prata om boken i en bokklubb gör det socialt. Ett bra sätt att vidga dina vyer. Det verkar så roligt.
Har du hört ifall någon av dina böcker varit med i en bokcirkel?
- Jo, jag har hört det på boksigneringar.
Det är ett öppet slut på Det måste vara här. Gillar du att läsa böcker med öppna slut?
- Ja, det gör jag faktiskt. Om jag kommer till boken slut och jag känner att författaren gett mig alla svar. De är de böcker som inte lever länge i ens huvud. Jag gillar att avsluta en bok och ha frågor som: Vad hände med den? Kunde det ha blivit så här. Jag tror de böckerna lever längre i ens huvud. Att de har ett längre liv. Mentalt liv. Jag försöker att inte svara alla frågor som författare. Jag tror att läsaren behöver hitta svar på egen hand också.
Efter att du har skrivit en bok har det hänt att det har förändrat hur du tänker på saker och ting som du skrivit om?
- Ja, jag tror det har det. Jag tycker om att skriva böcker om saker som jag inte förstår. Det finns de som säger skriv om det det du känner till, men jag skriver om det jag inte kan och det jag inte känner till. Man skriver för att förstå varför något skulle kunna hända och varför. Så definitivt.
Hur väljer du namnen på karaktärerna?
- Det är inget jag tänker så mycket på. Det är som att namnen kommer med karaktärerna. När karaktärerna är där är namnen där också. Det är sällan jag ändrar namn på en karaktär. Det har hänt av olika orsaker, men det känns väldigt konstigt.
Kommer karaktärerna färdiga till dig?
- De kommer när man skriver. Man måste skriva dem till liv, på ett sätt. Du börjar höra deras röst och enda sättet att göra det är genom att börja skriva.
Var det någon karaktär som var svår att skriva?
- Det var nervöst att påbörja Det måste vara här. Jag skulle ju skriva ur en manlig synvinkel för första gången. Det kändes faktiskt dock inte så svårt när jag väl gjorde det. Jag menar jag känner ju en del män. Jag är ju gift med en också. Det kändes inte som ett stort hopp. Men när min man läste igenom bad jag honom kolla och se om jag gjort något misstag och det var en scen där Daniel gick till sin frus garderob och kunde genom att se vad som hängde där se vad hon hade tagit med sig och min man sa: Det finns ingen man på denna jord som kan göra det! Jag sa: Verkligen! För jag skulle kunna göra det för dig. Han sa: NO! Så då var jag tvungen att skriva om det.
Tänker du på karaktärerna efter att du avslutat en bok?
- Ja, det gör jag. Det är lustigt. Jag är väldigt nöjd att avsluta förstås, men det är också sorgligt. Man måste släppa taget. Man saknar personerna, deras röster och att tänka på det. Jag tänker ofta på vad som händer efter boken.Vad skulle hända sen. Vad skulle vara nästa steg?
Vad kommer först är det karaktärerna eller handlingen?
- Det är olika varje gång faktiskt. I förra var det handlingen. I den här boken var det karaktärerna.
I Den hand som först höll min hand börjar Ted minnas saker om sin barndom. Är det viktigt med sin egen bakgrund. Var man kommer från?
- Ja jag tror det. Det är ju därifrån vi kommer från. I den historien var jag intresserad av…. Det var precis när jag fått mitt första barn. Jag var fascinerad av hur det dyker upp minnen från tidig barndom som man har glömt. När jag skulle sjunga honom till sömns så märkte jag att jag sjöng en sång. Och jag tänkte: Vad kom det där ifrån? Jag började tänka: Vad skulle hända om de saker som dök upp inte var igenkännbart? Som man inte förstod. Som en författare blev det: Vad om? Att det inte känns igen. Jag antar att det var där berättelsen kom ifrån.
Hur är din skrivprocess?
- Det är olika med varje bok. Jag tror att varje bok behöver sin egen skrivprocess. Metod. Det är dragningskraften. Man måste lära sig om och om igen hur manska skriva. Jag planerar inte så mycket. Jag startar med en idé eller ett scenario och ser var det för mig. Jag har en vag idé om vart det ska ta vägen, men det ändras ofta. Jag gillar det. Jag tror det är ett tecken på att en bok fungerar när du tänker att den ska ta en väg och sen halvvägs in märker du att den tar en annan väg. Ett tecken på att boken har sin egen puls.
Eftersom böckerna förändras, har du någon gång blivit riktigt förvånad?
- Ja, ibland faktiskt. Jag gillar det. Ett bra tecken.
Har du någon gång skrivit en stor del av boken och märkt att det här fungerar inte och varit tvungen att börja om?
- I alla fall delar av böcker har jag varit tvungen slänga. Man får tänka på det som att bygga hus. Ibland måste du ta bort de fula delarna för att huset ska bli fint.
Varför tror du läsarna gillar dina böcker?
- Jag vet inte. Jag försöker att inte tänka på det. Jag tror du ska skriva det du vill skriva. Vad du måste skriva. Jag försöker att aldrig tänka på någon imaginär läsare. Vad de kanske gillar eller förväntar sig. Jag tycker det är väldigt jobbigt att tänka på någon läsare som tittar mig över axeln när jag skriver. Jag tror du måste skriva bara för dig. Att tillfredsställa dig själv. Om du ifrågasätter dig själv utifrån en imaginär läsare, så kommer det inte bli bra. Boken kommer inte ha någon puls.
När du har skrivit en bok, finns det tillfällen du känner att: åh jag skulle ha berättat det här. Att det finns saker du har oberättade.
- Ja, alltid. Det är svårt att släppa en bok på ett sätt. Även när den är färdig. Om jag öppnar den och läser den så tänker jag: Varför skrev jag inte det där? Varför tog jag inte bort det? Du editerar dig själv – även när du tror att det är klart. Du kan inte vara helt nöjd. Men det är en bra känsla. Jag tror att det är det som gör att du skriver en ny bok.
Skriver du hela tiden? Eller har du perioder då du inte skriver?
- Naturligtvis är det olika faser i skrivandet, olika cykler. Men jag skriver något varje dag. Jag skriver dagbok och jag har böcker om barnen där jag skriver om deras liv. Anteckningar inför kommande böcker. Jag kan inte ha en dag då jag inte skriver. Det skulle kännas konstigt.
Du kommer ut med en biografi i augusti och den är skriven för din dotters skull.
- Min dotter har svåra hälsoproblem och är ofta på sjukhus. Livshotande problem. Jag försöker skapa mening av det som hon går igenom. Att vara förälder till ett barn som har dessa svåra problem gör att du måste sätta dig in i hur det är som förälder. Hur du hanterar det och hur du går tillbaka till ett normalt liv. Så det började som en väldigt privat produkt. Jag hade inte tänkt publicera det. Jag skrev om hur man fortsätter att leva. Hur du fortsätter. Mest för mig själv för att vara den bästa mamman jag kan vara. Sen hörde min redaktör om det och ville läsa den och sen ville att jag skulle ge ut den. Det handlar om tillfällen jag nästan dog och sista kapitlet handlar om min dotter och att ta hand om ett barn som har dessa problem.
Jag tänker att det är viktigt med böcker och att berätta för andra människors skull...
- Jag tror att det hjälper människor att inte känna sig så ensamma att prata om dessa saker. Du kan hjälpa någon i samma situation. Det är det positiva man kan ta ur den.
Så två avslutande frågor om något helt annat. Vad är bäst med Storbritannien?
- Det är konsten. Bra litteratur. Teater. Musik. Många vackra platser. Jag älskar London. Jag gillar Edinburgh också. Det är väldigt vackert och en väldigt plats lätt att bo på.
Vad skulle du ändra på om du kunde?
- Politiken. Brexit! Politiken känns väldigt instabil, liksom i resten av Europa. Världen känns som en osäker plats. Jag tycker Brexit är en fullständig katastrof! Jag känner fortfarande mig upprörd när jag tänker på det! Om jag kunde ändra en sak så vore det det. Ändra Brexit-beslutet.
fredag 5 maj 2017
Monstret och människorna av Mats Strandberg och Sofia Falkenhem
Kan inte nog betona hur bra den här serien är. Hur geniala dessa böcker är och hur fint avslut Monstret och människorna är.
När jag läser boken känner jag in i skelettet hur bra boken är, men det finaste är vad de gör med mina barn. Den äldsta dottern läser högt för den yngre och jag blir högljutt bortmotad från barnens rum när jag försöker avsluta läsningen för att klockan är långt efter läggdags. De vägrar att sluta och jag får med en blandning av hot och muta bända boken ur händerna på dom. Även om mina barn är bokälskare, så är detta något som inte tillhör vardagen.
Det hela beror på hur bra Mats Strandberg komponerat ihop historien och hur väl Sofia Falkenhem tolkat den i sina bilder. En perfekt symbios. Det roliga är att det finns något for oss föräldrar med i historien.
Monstret och människorna är en spegling av dagens samhälle och för det älskar jag Mats Strandberg. Många vuxna är så rädda för andra vuxna, bara för att de inte ser ut som dom. De tror då att de är farliga, hur snälla de än är. Precis som med Frank och monsterna i triologin. I lilla Yrred så är människor rädda för monsterna, som inte alls är farliga utan bara annorlunda.
I Monstret och människorna handlar det också om att det startas ett MYS-parti. Det är ett parti som handlar on att få bort monsterna. MYS-partiet är det läskigaste av allt tycker mina barn. Det läskigaste för mig är att det partiet är inte hämtat bara från fantasin.
Det klart att barn ser vad de vuxna gör och då blir boken en tröst i det hela. Man måste inte tycka som de vuxna tycker. Man kan också påverka omvärlden. Därför är Monstret och människorna och de andra två böckerna så viktiga. Det skapar förutsättningar för att prata med barn om främlingsfienlighet och förändra framtiden. Därför borde i alla fall en av böckerna i denna triologi vara obligatorisk i skolan.
Det handlar också om att vara ensam och utanför och att sedan hitta sin plats och sitt sammanhang.
Dessutom är det hela förpackat i en vansinnigt spännande berättelse. Jag är lika nervös som barnen om hur det ska ordna sig. Så är Frank, Magnolia, Jason och de andra monstrerna är lätta att älska och ta till sitt hjärta. Bilderna gör det ännu lättare. Jag älskar illustrationerna och så gör mina barn. Ibland stannar de upp för att titta trots att det är så spännande att de bara vill fortsätta snabbt att läsa vidare. Bilderna är söta och samtidigt tuffa och jag älskar hur Sofia tolkat de olika personerna.
Böckerna är så bra att jag inte vågar berätta för mina barn att det inte finns någon planerad fortsättning eller någon ny serie som jag vet om. Vissa saker är det bättre att inte prata om. För husfridens skull. Men visst hoppas jag på att Mats Strandberg skriver fler böcker för barn och nästa gång för mellanåldern. Gärna antingen lagom läskiga eller så mot cirkeln-hållet. Det vore lycka!
Är du lärare så finns det numera en lärarhandledning till böckerna här
Betyg: -5 av 5
-~-~-~-~~-~~-~-~-~-~-~-~-~-
Titel: Monstren och människorna
Författare: Mats Strandberg
Illustratör: Sofia Falkenhem
Serie: Monstret del 3
Antal sidor: 165
Förlag: Rabén&sjögren
Utgivningsår: 2017
ISBN: 9789129692839
Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, cdon
När jag läser boken känner jag in i skelettet hur bra boken är, men det finaste är vad de gör med mina barn. Den äldsta dottern läser högt för den yngre och jag blir högljutt bortmotad från barnens rum när jag försöker avsluta läsningen för att klockan är långt efter läggdags. De vägrar att sluta och jag får med en blandning av hot och muta bända boken ur händerna på dom. Även om mina barn är bokälskare, så är detta något som inte tillhör vardagen.
Det hela beror på hur bra Mats Strandberg komponerat ihop historien och hur väl Sofia Falkenhem tolkat den i sina bilder. En perfekt symbios. Det roliga är att det finns något for oss föräldrar med i historien.
Monstret och människorna är en spegling av dagens samhälle och för det älskar jag Mats Strandberg. Många vuxna är så rädda för andra vuxna, bara för att de inte ser ut som dom. De tror då att de är farliga, hur snälla de än är. Precis som med Frank och monsterna i triologin. I lilla Yrred så är människor rädda för monsterna, som inte alls är farliga utan bara annorlunda.
I Monstret och människorna handlar det också om att det startas ett MYS-parti. Det är ett parti som handlar on att få bort monsterna. MYS-partiet är det läskigaste av allt tycker mina barn. Det läskigaste för mig är att det partiet är inte hämtat bara från fantasin.
Det klart att barn ser vad de vuxna gör och då blir boken en tröst i det hela. Man måste inte tycka som de vuxna tycker. Man kan också påverka omvärlden. Därför är Monstret och människorna och de andra två böckerna så viktiga. Det skapar förutsättningar för att prata med barn om främlingsfienlighet och förändra framtiden. Därför borde i alla fall en av böckerna i denna triologi vara obligatorisk i skolan.
Det handlar också om att vara ensam och utanför och att sedan hitta sin plats och sitt sammanhang.
Dessutom är det hela förpackat i en vansinnigt spännande berättelse. Jag är lika nervös som barnen om hur det ska ordna sig. Så är Frank, Magnolia, Jason och de andra monstrerna är lätta att älska och ta till sitt hjärta. Bilderna gör det ännu lättare. Jag älskar illustrationerna och så gör mina barn. Ibland stannar de upp för att titta trots att det är så spännande att de bara vill fortsätta snabbt att läsa vidare. Bilderna är söta och samtidigt tuffa och jag älskar hur Sofia tolkat de olika personerna.
Böckerna är så bra att jag inte vågar berätta för mina barn att det inte finns någon planerad fortsättning eller någon ny serie som jag vet om. Vissa saker är det bättre att inte prata om. För husfridens skull. Men visst hoppas jag på att Mats Strandberg skriver fler böcker för barn och nästa gång för mellanåldern. Gärna antingen lagom läskiga eller så mot cirkeln-hållet. Det vore lycka!
Är du lärare så finns det numera en lärarhandledning till böckerna här
Betyg: -5 av 5
-~-~-~-~~-~~-~-~-~-~-~-~-~-
Titel: Monstren och människorna
Författare: Mats Strandberg
Illustratör: Sofia Falkenhem
Serie: Monstret del 3
Antal sidor: 165
Förlag: Rabén&sjögren
Utgivningsår: 2017
ISBN: 9789129692839
Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, cdon
måndag 1 maj 2017
Bettys värld av Marie-Louise Marc
Jag blir glad av att bara se boken. Omslaget är helt underbart. Det väcker sådana vårkänslor i mig.
När jag börjar läsa boken så inser jag att det är inte bara omslaget som är underbart utan även berättelsen. Den liksom sköljer in i mig så lätt. Läsningen bara flyter på och den fungerar i varje del.
När jag stänger sista sidan kan jag bara konstatera att njöt verkligen av att läsa denna underhållande Feelgood-berättelse. Samtidigt som den lyft mig så känns det lite tomt att lämna den världen.
Boken handlar om Betty Svan, som är reporter på magasinet Gala. Hon kommer på sin pojkvän med att vara otrogen och gör slut med honom. Jäkla svin! Det finns dock en väldigt trevlig granne. Frågan är bara om han är intresserad?
Jag har även skrivit om boken i Amelia nummer 10 2017.
Betyg: 4 av 5
-~-~-~-~~-~~-~-~-~-~-~-~-~-
Titel: Bettys värld
Författare: Marie-Louise Marc
Antal sidor: 368
Förlag: Printz Publishing
Utgivningsår: 2017
ISBN: 9789188261656
Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, cdon
När jag börjar läsa boken så inser jag att det är inte bara omslaget som är underbart utan även berättelsen. Den liksom sköljer in i mig så lätt. Läsningen bara flyter på och den fungerar i varje del.
När jag stänger sista sidan kan jag bara konstatera att njöt verkligen av att läsa denna underhållande Feelgood-berättelse. Samtidigt som den lyft mig så känns det lite tomt att lämna den världen.
Boken handlar om Betty Svan, som är reporter på magasinet Gala. Hon kommer på sin pojkvän med att vara otrogen och gör slut med honom. Jäkla svin! Det finns dock en väldigt trevlig granne. Frågan är bara om han är intresserad?
Jag har även skrivit om boken i Amelia nummer 10 2017.
Betyg: 4 av 5
-~-~-~-~~-~~-~-~-~-~-~-~-~-
Titel: Bettys värld
Författare: Marie-Louise Marc
Antal sidor: 368
Förlag: Printz Publishing
Utgivningsår: 2017
ISBN: 9789188261656
Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, cdon
söndag 30 april 2017
Det måste vara här av Maggie O'Farell
Maggie O'Farrell beskriver målande. Hör bara på detta :
"Bilen stannar vid trottoarkanten och en människa, oklart vilket kön, kliver ur iförd ett malätet ankellångt plagg, solglasögon med spegelglas och en rånarluva, obehagligt nog."
"Dörren till den kostallsliknande flygplatsbyggnaden blåser upp och slår igen i vinden, cykeln gnisslar vidare."
Jag fångas totalt av alla målande beskrivningar. Jag måste till och med läsa flera av dom mer än en gång.
Så fängslar berättelsen mig. Det handlar om skådespelare som rymmer från sitt liv till Irland. En man träffar på henne när hon har punktering. Han känner igen henne, men har ingen annan baktanke än att hjälpa henne och hennes stammande son. Men det blir mer. Han har dock sitt eget bagage och när han plötsligt hör en oväntad röst på radion, så är det leder till att han tappar fotfästet.
Jag älskar Maggie O'Farrells experimenterade i Det måste vara här, t ex hur hon låtit en auktionskatalog vara en del av hur hon berättar historien vidare. Det är lysande!
Det märks också i berättandet att hon är fascinerad av relationer och att hon i boken utforskar det. Det är en ingrediens till att det blir så bra. Plus att hon knyter ihop det så bra. För i början kan man ana hennes hennes storhet, men det är i slutet som man förstår det.
Betyg: +4 av 5
-~-~-~-~~-~~-~-~-~-~-~-~-~-
Titel: Det måste vara här
Författare: Maggie O'Farrell
Antal sidor: 494
Förlag: ETTA
Utgivningsår: 2017
ISBN: 9789187917226
Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, Cdon
"Bilen stannar vid trottoarkanten och en människa, oklart vilket kön, kliver ur iförd ett malätet ankellångt plagg, solglasögon med spegelglas och en rånarluva, obehagligt nog."
"Dörren till den kostallsliknande flygplatsbyggnaden blåser upp och slår igen i vinden, cykeln gnisslar vidare."
Jag fångas totalt av alla målande beskrivningar. Jag måste till och med läsa flera av dom mer än en gång.
Så fängslar berättelsen mig. Det handlar om skådespelare som rymmer från sitt liv till Irland. En man träffar på henne när hon har punktering. Han känner igen henne, men har ingen annan baktanke än att hjälpa henne och hennes stammande son. Men det blir mer. Han har dock sitt eget bagage och när han plötsligt hör en oväntad röst på radion, så är det leder till att han tappar fotfästet.
Jag älskar Maggie O'Farrells experimenterade i Det måste vara här, t ex hur hon låtit en auktionskatalog vara en del av hur hon berättar historien vidare. Det är lysande!
Det märks också i berättandet att hon är fascinerad av relationer och att hon i boken utforskar det. Det är en ingrediens till att det blir så bra. Plus att hon knyter ihop det så bra. För i början kan man ana hennes hennes storhet, men det är i slutet som man förstår det.
Betyg: +4 av 5
-~-~-~-~~-~~-~-~-~-~-~-~-~-
Titel: Det måste vara här
Författare: Maggie O'Farrell
Antal sidor: 494
Förlag: ETTA
Utgivningsår: 2017
ISBN: 9789187917226
Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, Cdon
Mocka av Tatiana de Rosnay
Tatiana de Rosnay har en förmåga att beröra genom att skriva på ett lågmält sätt.
Visst skulle jag också bli besatt av att hitta den skyldige precis som mamman i Mocka, som vill hitta den som körde på hennes son och som orsakade att han hamnade i koma. Hon stöter på hos polisen om och om igen. Och jag förstår hennes frustration över deras tröga och loja sätt. Jag vill ropa med henne: gör något NU! Hitta den skyldige. Ta in henne/honom! Mocka blir otroligt spännande, trots det lågmälda berättandet. Vad hände egentligen?
Betyg: 4 av 5
-~-~-~-~~-~~-~-~-~-~-~-~-~-
Titel: Mocka
Författare: Tatiana de Rosnay
Antal sidor: 320
Förlag: Sekwa
Utgivningsår: 2017
ISBN: 9789187648762
Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, Cdon
Visst skulle jag också bli besatt av att hitta den skyldige precis som mamman i Mocka, som vill hitta den som körde på hennes son och som orsakade att han hamnade i koma. Hon stöter på hos polisen om och om igen. Och jag förstår hennes frustration över deras tröga och loja sätt. Jag vill ropa med henne: gör något NU! Hitta den skyldige. Ta in henne/honom! Mocka blir otroligt spännande, trots det lågmälda berättandet. Vad hände egentligen?
Betyg: 4 av 5
-~-~-~-~~-~~-~-~-~-~-~-~-~-
Titel: Mocka
Författare: Tatiana de Rosnay
Antal sidor: 320
Förlag: Sekwa
Utgivningsår: 2017
ISBN: 9789187648762
Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, Cdon
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)