Det enda rätta av Susanne Boll

När jag skulle läsa Det enda rätta var jag lite orolig att jag inte skulle gilla den. Jag brukar träffa Susanne Boll lite då och då på event och så, men har aldrig läst någon av hennes böcker. Jag hade inte behövt vara orolig det minsta. Det här är en jättebra bok. Det är verkligen en jättebra bok. Jag fastnade totalt i boken och hade kunnat sälja hela familjen bara för att få läsa den klart! De tre kvinnornas öden grep tag i mig och jag glömde att de inte fanns på riktigt. Det enda rätta är vardag, relationer, känslor och bekymmer i en oemotståndlig blandning!

Det enda rätta handlar om tre olika kvinnor. Det är en kvinna som arbetar som läkare på onkologen. Hon är less på att ge dåliga besked till sina patienter och dessutom börjar privatlivet gå åt fanders. Det handlar om Maria som har en knöl i bröstet och på grund av denna fattat en del dåliga beslut. Så handlar det om Isabelle som är förskolelärare och lever med Jesper. Hon längtar efter barn.

Betyg: +4 av 5

-~-~-~-~~-~~-~-~-~-~-~-~-~-
Titel: Det enda rätta

Författare: Susanne Boll
Antal sidor: 340

Förlag: Damm förlag
ISBN: 9789173516723

Finns t ex hos: Adlibris, Bokia, Bokus, Cdon

Intervju med Jenny Jägerfeld

Jenny Jägerfeld är aktuell med boken Comedy Queen, som riktar sig till slukaråldern, dvs 9-2 år. Det handlar om Sasha som förlorat sin mamma genom självmord och som har gjort en lista på saker som kan hjälpa henne att inte bli som mamman.

Före intervjun startar på riktigt så berättar jag för Jenny Jägerfeld att mina elever i femman håller på att läsa hennes tidigare bok Brorsan är Kung. Jag berättar att vi haft fina diskussioner utifrån den boken. Det leder till att vi konstaterar att barnböcker är viktiga.

Varför är barn – och ungdomsböcker viktiga?

Det är ett sätt att skildra livet. Det är ett sätt att berätta om livet. Så här kan livet vara. Vi är alla beroende av berättelser. Vi vill alla ha berättelser. Det har man alltid velat ha från att man satt runt lägerelden och berättade historier. Man vill höra om hur det är för människor. Det är den vanligaste konversationen.  Hur är det med den och den? Man frågar hur det är med folk.  Man vill höra hur det är. Vi har ett behov att berätta för varandra. Det här blir en berättelse med en början och ett slut. 

Det är något man kan känna igen sig i eller inte känna igen sig i och få en förståelse för hur det kan vara för någon annan. Man utvecklar sin empati.

Men framför allt för att man tycker det är roligt att lyssna på en berättelse eller spännande eller intressant. Man behöver inte alltid lära sig något. Det finns en ide inom barnlitteraturen att den ska vara så nyttig och pedagogisk. Om man kan lära sig något på vägen är det jättefint, men jag tänker att att det kanske inte ska vara det ursprungliga motivet till att skriva eller läsa böcker.

Din nya bok Comedy Queen – vad är bakgrunden till den?

  

Det var flera personer runt omkring mig som dog alldeles för tidigt. Jag fick följa barn på nära håll som fick fortsätta växa upp utan sin ena förälder. Det var himla sorgligt. Hur går man vidare när något sådant här har hänt? När en av de värsta sakerna som kan hända ett barn har hänt. Någon som har funnits där och som man knyter an till inte finns där längre. Tänker att det en skillnad ändå att förlora någon i cancer än att förlora någon i självmord. Det finns ju många frågor som uppstår. När det gäller cancer kan man i alla fall tänka den här personen är sjuk och det gick inte. Det kunde inte bli något annat. När det gäller psykisk ohälsa kan det komma upp frågor som: ”Finns det något annat jag hade kunnat göra? Hade folk kunnat hantera det här annorlunda?” Det kom från en plats i mig när jag undrade: hur går man vidare efter det här? Hur kan man hantera det? 

Sedan har jag mött många, både barn och vuxna, som har en sorg i det eftersom jag jobbar som psykolog. Det var egentligen min egen sorg det började med. Alla mina böcker har det varit så att det börjat på en plats inom mig. Som jag håller på och grejar kring. Det är inte så att jag tänker hur jag ska jag skiva om det tematiskt, utan vad händer om det här händer.

Skulle du säga att ämnet väljer dig istället för att du väljer ämnet?

Ja, men kanske. För att det är saker som jag drabbas av själv. Eller funderar på själv. Ibland kommer jag på en rolig sak som jag skulle vilja skriva om, men då är det oftast en del av en berättelse. Som nu har jag en jätterolig ide, som jag tyvärr inte kan avslöja, som är en del av en handling till en barnbok, men den skulle inte kunna bära en hel bok. Den är för liten för det. Det skulle kunna vara en av flera saker som finns i den här boken. Så nu håller jag på att leta en annan ide som kan para ihop sig med den här idén. Jag kom på en rolig grej ett barn kan göra eller ägna sig åt, men det räcker inte för hela boken. Håller på att prova lite andra idéer som jag kan matcha med det här och något som bränner till i mig, som gör att jag känner tillräckligt mycket för idén så jag orkar skriva en hel bok om det. Annars blir det så att jag tröttnar.

Självmord är ju fortfarande rätt tabubelagt. Varför tror du att det är så?

Jag tänker att det handlar om att psykisk ohälsa fortfarande är så tabubelagt. Även om det pratas mer om det nu än det gjorde för 20 år sedan eller 40 år sedan, så finns det och det finns inbyggt i samhället att om man är sjuk eller mår dåligt inombords så kan man rycka upp sig. Köra på, jobba på. Den inställningen finns inte om man har brutit ett ben eller har en annan fysisk åkomma. Psykisk sjukdom kan vara lika svårt att göra sig av med själv som att bota sitt eget brutna ben och då kan man behöva hjälp från andra. Det finns så mycket skam. T ex en långtidssjukskrivning. Jag orkar inte det här. Varför orkar inte jag saker? Varför kan jag inte gå upp ur sängen när alla andra verkar klara av sina liv? Klarar av att ha sina barn. Klarar av att jobba. Klarar av att ha ett socialt liv. Då kanske man känner att man inte orkar och då är det väldigt lätt att känna sig misslyckad. Så jag tror det finns väldigt mycket skam när det gäller psykisk ohälsa och självmord är ju på något sätt den ultimata konsekvensen av psykisk ohälsa. Obehandlad psykisk ohälsa leder till självmord. Inte för alla givetvis. Men man har sett att i nästan alla fall så är det någon form av psykisk ohälsa som ligger bakom ett självmord. Ofta depression och ångest. Det är väl också det att andra inte vet vad de ska säga. Om man säger att mamma har tagit livet av sig blir folk väldigt stressade. Det är ju inte så konstigt. Men jag skulle önska att man folk kunde säga det. ”Gud jag vet inte vad jag ska säga. Jag är ledsen för din skull. Säg till om det är någonting du vill prata om. ” Man måste ju inte alltid ha de rätta svaren. 

Vad tänker du att man skulle kunna göra för att ändra på att det är så tabubelagt och skamfyllt?

Normaltillståndet är att folk tänker att man är lycklig och att man aldrig är drabbad av varken psykisk eller fysisk ohälsa. Alltid kunna jobba. Det finns en norm kring hur man ska leva och vad man ska klara av. Det är väldigt många som inte lever upp till det. Jag tänker att man måste göra om det där och ifrågasätta idén om att normaltillståndet är att man alltid är lycklig. Livet är så här. Det är ibland jättetungt och ibland känner man sig glad och allt flyter på. Man behöver ändra tankarna om hur det är. Det är samhällsklimatet att vissa saker är känsligare att prata om. Det är lättare att prata om att man är glad och saker som går bra. Det är en vanesak. Är man ovan att prata om hur man mår så är det svårare att göra det. Det klart att det inte hjälper att bara prata om det. Problemen finns ju fortfarande kvar, men blir lite lättare att bära om man inte är ensam. För som psykologen Linn i min bok säger: ” Är man ensam med de här tankarna och känslorna, är det lätt att tro att saker och ting aldrig kommer att förändras. Men om man är med någon kan den hjälpa till och påminna.”  Den kan säga: ”Jamen så här känner du nu. Men minns du, så här kände du inte för två år sedan. Inte för ett halvår sedan. Att du inte gjorde det betyder att det här också kommer att ändras.  Ditt liv har ju ändrats. Du har ju inte mått konstant likadant i alla dessa år.”

Det har ju varit mycket rapporter om att många barn och unga mår dåligt. Vad tänker du kring det?

En del av det tänker jag handlar om att man drar ner på vissa basnivåer i samhället. Man gör barngrupper större i både förskolan och skolan. En lärare ska ta hand om jättemånga barn och se till deras behov. Jag tänker om man har mindre grupper, så har man möjlighet som lärare eller förskolepedagog att finnas där lite extra för dom som har behov. Det utrymmet finns ju inte om man har 18 stycken småbarn i barngrupp och bara måste byta blöjor. Då är det klart att man inte inte kan tona in: ”Nisse har lite svårare att leka än de här andra två andra.” Men om man hjälper Nisse att leka. Han kan lära sig färdigheten. Okej, om man drar någon i håret och slår den med spaden, då kanske folk inte vill leka men det kanske de vill om man säger. Kan jag vara med? Att man vägleder barnet. Jag tänker att förut om man hade en förälder som inte hade samma möjligheter, så kunde det kompenseras upp i alla fall lite genom skolan och förskolan. Det finns många aspekter på det där. Men jag tänker att del är att det inte läggs nog med resurser på barn och unga i den utsträckning som behövs. När det är akut, då kommer man in. Då kanske det är många barn som hinner känna sig dåliga och misslyckade, i stället för att de kan klara av saker. Sedan beror det på vilka skolor man går i, vilka människor man har omkring sig och allt sådant där förstås.

Tror du sociala medier påverkar?

Ja, en del. Men sociala medier tror jag å andra sidan kan vara väldigt bra om man känner sig väldigt ensam. Är den enda som har ett visst intresse. T ex om man är den enda transpersonen i Sorsele. Du vet ingen som är det. Så går du med i en grupp på ett socialt medium. Eller börjar följa andra transpersoner på instagram. Då kan man känna att man får väldigt mycket styrka genom andra personers berättelser. Jag tror inte man ska svartmåla sociala medier. Men människor lägger upp en viss redigerad bild av verkligheten på sociala medier. Det gör man ju annars också. Som när du och jag ses så även om jag hade haft en världens sämsta dag kanske jag inte börjar säga till dig. Man berättar inte precis allting. Man visar en bild av sig själv. Men på sociala medier blir det här uppförstorat ibland: ”Jag har köpt de här skorna. Jag har träffat de här härliga människorna. Jag sitter och har det mysigt på den här bryggan.” Så det blir en tillrättalagd bild av verkligheten. Förut kunde folk ha det jättebra på sitt håll, kanske ungdomar som hade världens roligaste fest. Men då var det ingen som fick reda på det. Nu kanske man sitter och tittar på det där fotot från festen och känner sig jätteensam. ”Varför blev inte jag bjuden?” Man får en insyn till det som gör att man kanske kan jämföra och känna att man missar saker.

Det är inte så många barnböcker som handlar om psykisk ohälsa och självmord. Varför tror det är så?

Det kanske är för att man vill skydda barn. Det finns väldigt mycket fantasy och deckarböcker. Det är ju härligt. Det blir ju eskapism i någon mån. Man får vara med om något. Man får känna känslor och tänka tankar. Man kanske blir rädd och tycker det är spännande, men man behöver inte vara med om det själv. Så det fyller en jätteviktig funktion. Det kanske finns vissa vuxna som tycker att man behöver skydda barn från det som är jobbigt. Då tänker man inte på att de upplever ju det här i alla fall. De är ju rädda och känner sig oroliga. Deras ångest är ju precis lika stark som vår. Kanske ännu mer eftersom barn har svårare att se att saker och ting kan ändras. Kanske också svårare att förändra sin situation. Om jag jobbar på ett jobb där alla är svin, så kan jag ändå försöka söka mig till ett annat jobb. Men bor man i ett litet samhälle och går i en skola och en klass där man inte känner sig hemma, har man ganska få möjligheter att själv ändra det om man är 9, 11 eller 13 år. Man är mer utsatt.  Barn är redan med om saker, så att skydda dom tänker jag att det är lite naivt. Sen vill man ge hopp som författare. Man vill ju inte att det ska sluta i misär. Det är skillnaden mot att skriva en vuxenbok. Där kan man ju faktiskt låta saker sluta i misär. Det kanske man kan med barnböcker med, men jag tror inte det skulle falla helt i god jord. Man vill ju ge ett hopp om att saker och ting kan ju bli bättre. 

Kan en barnbok som handlar om psykisk ohälsa eller självmord  också bidra till att göra det mer öppet, att man pratar om det?

Jo, jag tänker det. Det är många barn som lever i antingen relativ eller akut fattigdom eller med en förälder som har ett missbruk eller som har en form av psykisk ohälsa. Om det är en sak som folk inte pratar om så kanske en bok kan ge en möjlighet att prata om det utifrån boken. Då slipper man säga att så här känner jag. För det kan ju vara ganska jobbigt att berätta hur man själv känner det. Särskilt i en klassrumssituation. Men om man pratar om någon annan upplever det och känner sig, då kan man få viss hjälp att sätta ord på sina egna känslor och tankar som man kanske inte haft ord på. Man kanske också känner sig lite mindre ensam. ”Aha, ok. Det här är det andra som har tänkt och känt.” Man förstår att det inte bara är i ens egen familj som det är svårt. Det klart att det är svårt att berätta i skolan och till sina vänner att mamman har legat i sängen hemma i två år.

I dina böcker så finns det en kombo av ett ämne som är svårt och som man kan diskutera och så humor. Vad är din tanke med att ta in humor i böckerna?

Det blir ett driv att läsa vidare att det blir roligt att läsa. Man kanske skrattar när man läser. Det blir en lust i det. Jag tror inte jag skulle kunna hålla mig ifrån det. Om jag hör ett roligt skämt, då måste jag skriva upp det. Jag samlar hela tiden i telefonen något roligt som någon har sagt eller knasigt uttryck. Häromveckan var jag i Karlstad på Läslust och då var det en annan författare s om sa ett roligt skämt som jag tänkte att det var typiskt att jag inte fick med det i Comedy Queen. Det hade varit perfekt att ha med. Just när det gäller det här ämnet kändes det extra nödvändigt att ha med humor. Jag har ju haft humor med i alla böcker, kanske inte lika mycket i Hål i huvudet. Det fanns någon sorts bitter galghumor med i den. Här blir det på något sätt det extrema, för det handlar om det allvarligaste allvarliga – självmord och sedan ska hon bli en ståuppare. Så det blir mer extremt av det som jag tidigare gjort. Det handlar om det allvarliga ämnet och det finns den här humorn. Det blir ännu mer kontraster än vad det har varit. 

För mig var det nästan nödvändigt. Det skulle ha blivit för tungt annars liksom. Sedan tror jag också att jag själv och många andra som jag träffat använder humorn som någon sorts kraft och styrka.  Man skämtar om något som är svårt och då blir det lite lättare att stå ut med det. Det är en väldig kraft i det. Att man får lite paus i allt det där som är tungt och orkar gå vidare sedan. Jag var på en begravning för ett tag sedan där han vars fru hade dött drog ett skämt. Vi stod och skrattade åt det i kyrkan. Det var en befrielse. Det kändes inte respektlöst, utan fint på något sätt. Att man kunde andas lite i den där tunga, tunga sorgen

Så humor är en viktig del i ditt liv?

Ja, det är nog en viktig del i mitt liv. Jag gillar ju stand up jättemycket. Jag har hållit på med improvisationsteater. Inte för att det är likt stand up så, men man måste improvisera fram på scen och det blir ju ganska ofta roligt. Ända sedan jag fick se Norra Brunn på tv har jag tyckt att det är en häftig form. Att stå på scen och få andra att skratta bara genom sina ord. Det är ju coolt. Så jag har sett jättemycket stand up. Men nu så var det svårare eftersom det skulle vara ett barn som gjorde stand up. Stand up bygger ju mycket på gränsöverskridande och det är mycket ett barn inte skulle säga, t ex skämt om sexualitet, tabubelagda ämnen. Så det var en utmaning att hitta skämt som hon kunde dra. Jag kollade jättemycket på barnståuppare. Det har varit jätteroligt researcharbete. Folk frågar: ”Vad gör du idag?” Jag svarar: ”kollar stand up på youtube”. Sedan kanske jag har kunnat använda en sak av hur många som helst.

Hur kom du då på att kombinera det djupaste sorgliga med att hon vill bli stand up-komiker?

Det var just att jag kom på att hon försökte hitta en manual för att överleva. Då ville hon göra precis tvärtom mamman. Vad är det ultimata? Det var ungefär det där med att para idéer, som vi pratade nyss om. Jag hade ju en idé. Kan man skriva om självmord? Skulle det gå? Sedan var förlaget väldigt tillitsfulla. Min förläggare sa: om det är någon som kan göra det så är det du. Men de var lite mer skeptiska mot denna bok mot för Brorsan är kung. Det är ett brännande ämne. Det intressanta är att den här boken som handlar om självmord är lättare att sälja utomlands än den som handlar om trans. För trans är så tabubelagt i många länder fortfarande. Det är ju mor- och farföräldrar och föräldrar som köper böckerna.  Den har bara sålt in i de skandinaviska länderna, sedan har den inte sålt in i andra länder. De tror att det kommer att bli lättare att sälja denna. Folk är rädda för trans. Det är tragiskt.

Sasha funder om det här med Fanny Bones, om det är något man föds med eller om man kan träna upp det. Vad tänker du själv?

Jag tänker att vissa är väldigt receptiva. Ifall jag pratar så här, om jag upprepar saker på det här sättet eller om jag står på det här sättet, så förstärker det så det blir roligt. De har nästan en intuitiv känsla för vad som är roligt. Jag lyssnar jättemycket på poddradio. Alla ståuppare har poddar. Det finns vissa personer som Jonathan Unge, som gör det så bra. Det är vissa personer som får en att smälla av. Det finns vissa som är ofrivilligt roliga och personen märker precis när den sagt klart det att det är en rolig tanke, även om det inte var meningen att det skulle bli roligt. Eller om man växer upp med någon, som t ex min brorsa, som jag tycker är vansinnigt rolig. Men det beror ju på att han har en referensram som är så lik min.

Jag älskar att läsa humoristiska böcker. Då läser jag högt för min sambo. Du måste höra det här. Det är så roligt. Gillar du att läsa humoristiska böcker?

Ja, absolut. Jag tycker att fler böcker borde vara roliga. Det finns en idé om att finkulturella böcker inte kan vara roliga. Jag tycker att de personer som anses vara finkulturella inte är så roliga. De har ett väldigt allvarligt och tungt anslag. Min vuxenbok som kommer i maj: Blända, blixtra och spraka. Den är rolig och har också tunga ämnen. Man kan ändå ha en tanke om att det här ska vara litterärt om det finns humor i berättelsen. Men det finns som en fördom att folk som är väldigt allvarliga är smartare. Jag tycker att det är att det kan vara så och det kan också vara så att det inte är så. Det är konstigt att humor har så låg status.

Det är verkligen konstigt att det blivit så. För det finaste man kan göra för någon är ju att få den att skratta.

 Ja det är ju underbart. Det är ju det man vill.

Har du fått mycket kommentarer om Brorsan är kung?

Jag har fått mest brev. Både mejl och fysiska brev. Klasser har skrivit. Det har varit många som har hört av sig, t ex ”Mitt barnbarn har känt så här. Sedan är det andra som säger: ”Det finns bara två kön.” Jag har fått många fina brev om att det hjälpt dom. Att de håller med. Att de kan förstå. 

Jag tänker att många kan känna sig hemma i att man blir tilltvingad en identitet. Oavsett om det handlar om att man får den rollen i en familj eller en klass. Att de inte känner sig riktigt hemma i den rollen. Identitet tycker jag är jätteintressant att diskutera. Vad består det av? Hur bestämmer man vilka vi är? Gör man det själv eller kan någon annan säga att man är på ett visst sätt?. Det klart att skulle vi vara helt blanka för varandra hela tiden så skulle det vara jobbigt också. Då kanske det skulle bli en jättekonstig konversation. Så vi måste ju ha vissa idéer och föreställningar om vem den andre är. Men man kanske kan ha mer uppluckrade föreställningar. Att det inte är så fasta idéer, utan man är öppen för möjligheter. 

I dina böcker märker man ett tema, att du försöker luckra upp lite fördomar.

Faktiskt. Jag skriver om att så här skulle det också kunna vara. 

Vad är den bästa kommentaren om dina böcker som du fått som lever kvar i dig?

Åh, jag har fått så fina brev. Men jag kommer inte ihåg ordagrant vad som står.  På ett sätt är det finaste när man får reda på att det ändrat någons tanke. Någon som tänkte på ett visst sätt, men nu förstår att det kan vara på ett annat sätt också. Det är fint att man har breddat någons tanke. Kanske att de kunnat sätta ord på något. Eller som du beskriver att du haft jättebra diskussioner i en klass kring boken. Det är också jättekul att höra. Det är så häftigt att höra.

Det är ju häftigt att litteratur kan påverka. Att man bryter sig loss från föreställningar. Jag tycker just att det är så bra att man kan få gå i någon annans skor.

Intervju med Stina Jackson, författare till Silvervägen

Jag har haft förmånen att intervjua Stina Jackson som skrivit den fantastiska debutboken Silvervägen.

Det är så kul när man läser en bok som utspelar sig i ens hemtrakter. Man känner igen platser och det blir så speciellt.

 

Det är det som är så kul också. Jag har ju varit i USA. Att fånga Norrland. Alltid när jag skrev så var det Norrland som fanns med, men jag tänkte mycket på hur norrlänningar skulle ta emot det. Om de skulle känna sig utpekade eller hur de skulle känna sig. Jag var nervös, men jag har fått jättefin respons. Det är jättemånga som sagt: ”Äntligen något som utspelar sig här! Det är så kul att någon som har anknytning har skrivit en spänningsroman om Norrland.” Det har varit kul att få höra.

Det behövs ju mer litteratur där författaren är från Norrland. Att Norrland skildras. Det är kul att området kring Arvidsjaur får komma på kartan.

Var det självklart att det skulle skriva den här typen av bok ?

Nej, inte alls! (Skratt) Jag är lite besatt av True crime. Jag lyssnar ganska mycket på sådana podcasts och jag följer sådana dokumentärer. Jag visste att jag inte skulle skriva en deckare. Det var aldrig på kartan riktigt. Jag läser knappt deckare - alltså traditionella deckare med polisarbete. Jag gillar spänningselement, t ex försvunna personer och kriminella element. Så det kom naturligt. Fast jag var osäker på vilken genre min berättelse hade och den var faktiskt min förläggare som sa att hon läste det som en spänningsroman, när jag hade skickat den första utkastet. Jag hade inte själv tänkt att det var en spänningsroman. Jag tänkte att jag skriver en roman. Sedan insåg jag att den är ju mer åt spänningshållet. Jag har läst en del kommentarer på Storytel och folk säger att det här är ju ingen deckare och jag förstår dem för det är ju ingen traditionell deckare. Så jag är nog lite i gränslandet.

Men det är ju ändå ett mysterium som ska lösas. Det är ju inte en vanlig skönlitterär berättelse heller, utan det är ju någonstans åt spänningsromanhållet. 

Det är nog lite Norrlands Noir. Mer litterär spänning. Min förhoppning är att skriva så att även de som läser vanliga romaner kan uppskatta den. Det är så jag tänker nu med fortsättningen av mina nästa böcker. Jag vill gärna ha kvar spänningselement, men jag vill också att det ska vara litterärt för jag gillar ju att jobba med språket, prosan. Det är det jag går igång på. Inte att komma på snåriga intriger eller flashiga karaktärer. Skapa stämningar - det är det jag brinner för som författare. 

Det märks mycket väl när man läser boken att du gillar att skapa stämningar. Hela boken har en  väldigt mörk atmosfär. Men även naturscenerna som du skapar och stämningarna hos människorna är fint beskrivna.

Jag har många amerikanska influenser, t ex Cormac McCartney. Så jag gillar mörker, det måste jag erkänna. Jag fascineras av människor som lever lite utanför ramen. Preppers är också en amerikansk influens. Dom som inte litar på staten. Jag känner ju ganska många. I USA är det väldigt utbrett. Det är även vanliga Svenssons eller Johnsons. Det kan vara ett stort konspirationstänk. Det ser man väldigt ofta. Det var jag rätt inspirerad av. Jag vet att det börjar komma här också. Jag var och in och kollade på bloggar och såg de som verkligen sitter och tycker man måste bunkra upp och så där. Jag har tänkt mycket på Norrland. På ett sätt är det en plats som... Jag bor ju i Colorado. Naturen där är ju jättevacker, men det är svårt att vara ensam naturen. För den är så välbesökt. Man har ju inte allemansrätt, så man får gå på stigar. I Norrland känns det ganska orört.  Så det känns som om det är någon som verkligen vill skapa sin egna lilla värld så tror jag att det är platsen. Det känns som att man kan flytta dit, köpa mark och skapa sin egna lilla bubbla. Det skulle kunna gå i Norrland. Speciellt nu med avbefolkningen.

Ja. Vissa ställen kan man ju gå timmar och det finns inga hus. Det är ju bara vildmark.

Det är som den sista vildmarken känns det som. Samtidigt saknar jag det jättemycket. Jag gillar ju att vara i naturen och känna lugnet. Om man ska gå och vandra i Colorado så är det ju alltid andra människor där. Det är därför jag tänkte på Norrland, för där kan man vara själv i skogen. Och just svenskarnas relation till naturen är unik på ett sätt. Att man går dit och söker kraft. Att alla kan använda skogen. Det är ju fantastiskt egentligen.

Tror du att du kommer att dras tillbaka till Sverige? Flytta tillbaka.

Ja, jag tror det. Min man vill gärna bo här. Men jag vet inte om det blir Norrland. Det kan ju vara ganska svårt med jobb och så där. Men jag skulle jättegärna vilja ha stuga där uppe. Jag brukar kolla på Hemnet. Det är min lilla hobby nu. Stugorna är ganska dyra ändå, om man vill ha en stuga med vatten. Det är inte som det var för 20 år sedan.

Vad var det som gjorde att just Silvervägen blev en sån bra plats för din berättelse?

Jag såg en dokumentär om en motorväg i Kanada, Highway of tears . Det var den som den som jag fick fröet av. Jag tänkte: ”Tänk om det här skulle hända på en väg i Norrland, att en flicka försvinner.” Det är var det tidiga fröet. Det var säkert fyra, fem år sedan som jag började spåna kring det. Då satt jag och tänkte på vägar och kom att tänka på Silvervägen. Det är den jag åker på när jag åker till farmor. Jag vet ju att det är den enda riksvägen på kalfjället. Den är verkligen så vacker och ganska ödslig på sina håll. 

Åkte du tillbaka och gjorde research när du skrev boken? Eller har du skrivit den ur minnet?

Mestadels ur minnet. Men jag var hemma förra våren. Då åkte jag på den. Och nu ska jag åka ända upp till Jäkkvik, längs hela vägen så det är jag superspänd på. Men det är mycket minnen. Sedan ville jag fota också, så jag fotade jättemycket när jag var där. Då blev jag turisten. Min familj tyckte jag var konstig. Jag fotade renar och skogen och så. När jag skriver sitter jag och går igenom mina bilder.

Minnet är kraftfullt. Hade jag bott där uppe hade nog inte skrivit om det. Det är något med att längta efter en plats. På sommaren är Colorado jätte varmt. Torrt och varmt och ingen skog. Man måste upp i bergen för att se skogen. Då längtar jag tillbaka till till exempel dimman i skogen och de ljusa nätterna. Allting blir liksom mytomspunnet. På ett sätt är det starkare i mig. När jag bodde där uppe la jag inte ens märke till det. När jag nu är på besök där, så tycker jag allting är så vackert. Min familj är hemmablinda. Det var ju jag också. Som tonåring tänkte jag att här vill inte jag bo, så fort jag kommer därifrån så ska jag ut i världen. Det var ju så man tänkte. Men nu är det som att:  Åh, vilken plats.

Det kanske är det som gör att man flyttar tillbaka att man börjar längta. På något sätt att kroppen vill tillbaka till ursprunget. Minerna blir starkare. Känslorna blir starkare. Man blir nostalgisk.

Gud ja gud ja. Har du kvar familj där uppe?

Ja, jag har kvar en syster som tagit över föräldrahemmet. Och en faster. Resten har flyttat.

Ok. Det är ju det som är trist också, att så många flyttar. Det var det som jag kände när jag skrev boken. Att jag är en av de som har flyttat. Har jag rätt att skriva om Norrland? Lite sådan ångest hade jag, men jag tänkte det är ju min uppväxtort. Jag är där hela tiden. Det var liksom ett kärleksbrev också att skriva boken. Men det finns också den där skuldkänslan av att jag är en av de som har flyttat. Och så har jag många nära och kära vänner som har flyttat. När man kommer hem är det alltid ett vemod för att det förändras så mycket. Det är inte riktigt som man mindes.

Tänker du, utan att avslöja slutet, Att det finns ett mörker hos vissa människor som man inte kan göra något åt? Oavsett om man är ung eller gammal, att det inte går att komma åt det mörkret, hjälpa bort det mörkret.

Ja, jag tror det. Jag tror att alla människor har lite mörker inom sig. Men med vissa tror jag är väldigt svårt. Det tror jag. Det är vissa som man inte kan göra något åt. 

Vilken av personerna i boken är dig varmast om hjärtat?

Det är Lelle. Helt klart! Honom saknar jag jättemycket. Det lustiga med Lelle var att jag visste att jag ville skriva om ett försvinnande och om någon som saknar och lider av det här försvinnandet. Det var det enda jag visste. Sedan såg jag bara Lelle. Han satt där bakom ratten. Speciellt den första delen av boken skrev sig nästan av sig själv. Han var bara där direkt, exakt som han var. Jag har en sån stor kärlek till Lelle fortfarande. Och så Meja så klart. Hon var svårare att få fram. Hon kom faktiskt senare. Jag skrev scenerna med henne efter många av scenerna med Lelle och jag fick famla mig fram lite grann. Kanske för att hon är tonårstjej och har många problem. Det är svårt att skriva om unga människor utan att fastna i klichéer. Att ge dom en äkta röst. Jag har jättemycket kärlek för dom två.

Tänker du på dom fortfarande? Eller är de ett avslutat kapitel, nu när boken är slut?

Nej, jag tänker fortfarande på dom. Jag tänker också att Lelle och Meja kommer alltid att ha en relation efter vad det har gått igenom. Så ja, de lever kvar.

När jag läste kände jag att det var självklart att det är Lelle som är ute och söker och inte mamman. Att män behöver ta sig för någonting. De mäktar inte med att göra ingenting och bara vara i sin sorgen. De måste ut och göra något, försöka förändra något.

Jag gjorde lite research. Jag är besatt av den där vägen där kvinnor har försvunnit i Kanada. Jag var inne på några Facebooksidor. Jag märkte att mammorna sitter väldigt ofta på Facebook och de har ett stort nätverk med människor som bryr sig. De pratar. I dokumentären sitter mammorna och pratar. Deras män sitter tysta bredvid. De lider i tysthet. Det kändes som självklart att det var han, Lelle, som inte kan upp. Som inte kan släppa och försöka acceptera och på något sätt gå vidare i livet. Jag tror att det är ett manligt drag. Definitivt!

Hur mycket tror du att man påverkas av platsen man bor på?

Ganska mycket skulle jag säga. Jag märker att jag är norrlänning i Denver. Jag är ju ganska lågmäld. Jag har ju svårt för småprat. Amerikanare är jätteduktiga på att prata på, som att man är bästa vänner när man precis träffas. Men sedan är de ganska dåliga på att bygga närmare vänskapsrelationer. Så det saknar jag. Jag tycker att norrlänningar kan vara svåra att komma nära, men när man lär ha lärt känna någon har man en vän för livet. Så det är mycket mer yta i USA. 

Är man uppväxt i en storstad ska saker gå snabbt. När man kommer från Norrland är naturen en kraftkälla. Jag har släkt som har växt upp i Kalifornien och har suttit på motorvägar. De har en helt annan relation till naturen. De kanske besöker den när de är lediga någon gång. Men att gå ut i naturen är inte något de gör dagligen. I min familj så cyklade man till jobbet, man gick ut i naturen på helgen. Det är en helt annan relation. Amerikanare ska ha de rätta skorna, vätskegrejer, vandringsstav. De är materialbesatta. Det blir så bökigt. Jag tycker: Ett par stövlar, sedan går man. (Skratt)

Då är det inte underligt att man inte tar sig ut.( Skratt) Tycker du att naturen är det bästa med Norrland?

Jag tycker naturen och människorna. Som nu när den här boken har kommit och jag har tänkt på vad folk ska tycka. Jag har fått sådan himla fin respons från bekanta som jag inte träffat på tio, femton år. De har mejlat och skrivit: ”Gud vad kul med boken”. Man är en del av någonting. Trots att man har flyttat, så är man alltid Skellefteåbo. Man är alltid välkommen. Folk vet vem man är. Gamla lärare har hört av sig till mamma. Det är annorlunda för min man, som är född i Kalifornien. Det är ju ingen som är kvar. Det är inte alls samma gemenskap i en kalifornisk stad som i Norrland. Så definitivt människorna och naturen. Det är en livskvalitet, som jag saknar. Just det här att åka ut med skotern och dricka kaffe. Sitta på isen och solen lyser och bara njuta.

Du har rätt i att det är en annan sorts gemenskap. Det är som alltid ett hem, även fast min pappa inte lever längre, men så kommer man upp och så är det någon äldre som frågar man inte är Götes dotter.

Det är som att ha en enda stor familj på något vis. Folk är ofta så himla glada att man kommer hem. På ett annat sätt är ju skönt att ha den där anonymiteten i en stad också för vissa dagar vill man inte springa på någon som man känner. Det är både och. Men just nu när boken har kommit ut är det så himla kul för att jag blev så förvånad över respons. Man vet ju inte sådant i förväg. Nu blir det svårt att skriva nummer två.

Men du tänker att nummer två också ska ha Norrlands-anknytning?

Jag har två till idéer, så det blir en Norrlandstriologi. Det är planen i alla fall. Jag känner att jag är inte riktigt klart med Norrland. Jag har mer historier i mig.

Har du börjat skriva på nästa bok?

Jag har ett nästan färdigt manus. Men jag är inte helt nöjd. Jag är en sådan som skriver om väldigt mycket. Så jag har kärn-historien, men jag känner att den måste få lite nytt liv. Jag ska träffa min förläggare och försöka bena ut det hela. Det är det som är så kul när man äntligen blivit publicerad. Att man kan ha någon att bolla med. Jag var en sådan som aldrig vågar skicka min text till någon. Jag vågade inte ens skicka till mamma. Men nu känner jag att det är skönt att ha någon att skicka texten till och få respons.

Hur lång tid tog det att skriva Silvervägen? 

Första utkastet tror jag tog ett halvår, men sedan har jag redigerat väldigt mycket. Så det tog nästan två år. Tror jag. Och då hade jag fröet och själva grundidén säkert två år innan det. Det låg i huvudet och malde.

Hur kom du till den punkten att du verkligen satte dig ner och skrev?

Jag tog en kandidatexamen i historia. Sedan sökte jag in på juridiklinjen. Mina professorer på universitetet sa att jag borde plugga juridik för jag var så bra på plugga. Det är många advokater som skriver böcker, så jag fick för mig att då kommer jag ha inspiration. Så jag började på Law school och jag hatade det verkligen. (Skratt) För jag är ju den där inåtvända norrlänningen. Det var verkligen, verkligen att man tar för sig och det var mycket att man skulle prata. Så jag var i helt fel värld. Jag gick klart första året, men jag kände att det inte skulle funka för mig. Jag kände hela sommaren att jag kunde inte gå tillbaka för jag var så stressad och mådde så dåligt. Min man sa: ”Varför skriver du inte den där boken som du drömt om?” Så då satte jag mig varje morgon och skrev. Jag har märkt att morgnar är bäst. Till de som frågat vad jag har för tips brukar jag säga att det är viktigt att skapa en rutin. Att avsätta en tid och sitta där. Jag tror det är A och O.

Skriver du väldigt tidigt på morgonen? 

Nja. Jag börjar vid sex, sju. Det är då det flyter som bäst. 

Hur länge skriver du sedan?

Fram till lunch ungefär och sedan på eftermiddagen brukar jag redigera,

Sitter du där med din kopp kaffe/ frukost eller äter du frukost innan du skriver?

Jag brukar gå ut med hunden. Sedan äter jag frukost och efter det sätter jag mig och skriver.Oavsett om det flödar eller inte. Ibland är det 200 ord, man bara sitter och stirrar liksom. Jag har märkt att nu efter att Silvervägen kom ut, så har den här månaden har varit jättejobbig. Det har varit sån press. Den har ju fått jättefint mottagande, så då känner jag att jag vill hålla måttet.

Blir det så att du bestämmer att du ska sitta den där stunden, oavsett om du skriver ett ord eller tusen ord?

Ja, absolut. Det brukar funka. Det är någonting i hjärnan som vet att det är skrivtid och oftast brukar det flöda. Jag hör många människor som säger att de vill skriva böcker, men de börjar aldrig. Jag tror det är mycket det här att man säger att man vill, men man skapar ingen rutin. Så var för jag för några år sedan. Jag tänkte att en dag ska jag skriva. Men när jag väl satt där och bestämde att det här ska vara min tid, så var det som att något klicka till.

Händer det att du kör fast, så att det verkligen blir svårt att producera någonting?

Jag skulle säga mitt problem är att jag är så himla självkritisk. Det var det som hände innan jag fick klart Silvervägen. Jag satt och skrev och skrev och skrev. Jag hade säkert 20-30 manus som jag tyckte var skräp. Jag kom alltid en tredjedel in och så kände jag att det här blir ingenting. Släng släng släng. Till sist var det min man som sa att fasen nu får du skicka in något till ett förlag. Skicka in och se vad de säger. Jag hittade en lektör, som jag skickade till. Jag märkte att jag började få min egen röst och mitt eget språk. Det tog två år. Jag tänkte det är ju något här som skimrar till ibland, så jag hittade en lektör. Han bor i Umeå. Han är också författare. Mikael Bergman heter han. Så jag skickade till honom. Jag tror det var tio sidor eller något sådant. Han sa: ”Jag vill jättegärna bara kvar i din språkliga värld”. Jag tänkte: ”Ok, jag har något på gång”. Så då fick jag klart ett manus och skickade in. Inte Silvervägen, utan något annat manus. Till sju förlag tror jag. Jag fick tre personliga refuseringar. Jag tänkte:” Åh, det finns ju någonting här. Det gäller bara att få klart och att inte sitta och kasta bort allt”. Jag tror att det är lätt att man blir för självkritisk, speciellt när man läser mycket. Då tänker man att det här är ju så bra. Så här bra blir aldrig jag. Men samtidigt är ju läsandet nyckeln till skrivandet

Vad läser du just nu?

Just nu läser jag Bill Beverlys Dodgers. Har du läst den?

Ja.

Tyckte du den var bra?

Ja, men det är också en väldigt mörk historia.

Det var så kul för att jag har så svårt att få tag i svenska böcker. Jag måste alltid köpa dom på Googlebooks och läsa som e-bok. Men jag var inne på bokaffären och jag såg den och tänkte yes, jag vill läsa den på svenska. Jag har också läst Kåda.

Den är ju också väldigt bra.

Gud ja. Jag blev helt golvad.

Vissa böcker fastnar verkligen. Ibland nästan ordagrant. Jag kommer ihåg till och med ihåg vissa scener i Kåda.

Jag satt och pratade om den med min man hela tiden. Den ska tydligen komma på engelska nästa år. Då ska jag köpa den till honom, för han blev helt begeistrad. Jag tyckte hon gjorde det så himla bra. Vad läser du för genre. Är du en allätare? Det verkar så på bloggen.

Ja, jag är verkligen allätare. Jag älskar att blanda oliks sorters genre. Jag tycker böcker blir så bra när man blandar, för det unika med böcker kommer fram. Läser jag är väldigt många på rad som är likadana, då är det lättare att jag generaliserar i mitt huvud när jag läser och inte ser och inte se det som är speciellt. Förut kunde jag hitta en författare och läsa allt av hen. Plöjde alla böcker.

Ja, och då blir man blir man lite övermätt .

Ja, då blir det att man översiktsläser lite. Då tappar man de där guldkornen som gör att den berättelsen är bra i sig, unik.

Det hände mig när jag läste Murakami. Jag blev lite besatt och läste bok efter bok efter bok. Till slut slut blev jag blev jätteless. Det förstörde upplevelsen. Jag borde läsa mer genres faktiskt. Jag gillar mörka berättelser, i USA kallas de Grit lits. Cormac McCarty älskar jag. Fast även han kan man bli lite mätt på. Läsande är kul.

Ja det är det. Det berikar väldigt mycket.

Intervju med författaren Don Winslow

Jag har intervjuat Don Winslow, som är aktuell med boken Styrkan. Han har skrivit många andra böcker, bland annat Savages, Satori och The cartel. Flera av hans böcker har blivit film.

Jag har läst Styrkan. Den är mycket spännande och fängslande.

- Tack

Jag fascineras av Malone för att han har ett gott hjärta och han vill gott men det slutar med att han gör dåliga saker. Tror du det finns många polismän som han?

- Absolut! Det är alltid frestande förstås att tänka på världen i svart och vitt och lättare på vissa sätt eftersom Krim-genren tvingar oss, författare och läsare, in i dessa definitioner. Min erfarenhet är annorlunda. Det är nyanser av grått. De poliser jag känner är hederliga, men jag vet andra som absolut är mer som Malone.

Har du träffat på polismän som är som honom, kändissnutar?

- Åh ja, i New York polisen är det 38 000 polismän, män och kvinnor. När du når Malones-nivå är det bara 100 eller så. Så på den nivån: kommisarie,  specialenhetsnivå, är de rockstjärnor. De är otroligt karismatiska. De är mycket charmerande. De är mycket smarta – bevisligen.  Mycket inflytelserika. Mycket manipulativa. Så ja, de är definitivt rockstjärne-kändissnutar.

Tror du att de har en plats  att fylla i polissystemet?

- Jag funderar fortfarande på det. Jag tror att vid en viss tidpunkt fanns det ett verkligt behov för Denny Malones i världen, men jag tror att den tiden håller på att passera. Jag tror att de flesta yngre polismän med högre rang skulle hålla med mig om det. Att vi vill ha färre och färre cowboy-beteenden. För att polisvetenskapen blir mer avancerad och jag tror tack och lov att vi går tillbaka mer och mer till kvarterspoliser, vilket kräver en annan mentalitet. En annan typ av inställning. Tror jag att det finns utrymme för Denny Malones?  Ja, definitivt. Men jag tror den tiden är på väg bort.

När du åker kring i världen och pratar om dina böcker, blir du intresserad av andra länders polissystem?

- Absolut! Jag blir kontaktad av poliser från hela världen. Realiteten är dock… det här är ju den enda boken som jag skrivit om poliser på länge. Det är inte mitt vanliga ämnesområde. Det är drogvärlden som är det. Så jag har inte tid att bli riktigt involverad och att sätta in mig i andra polissystem. En journalist bad mig i morse att kommentera det svenska polissystemet, men jag sa att det gör jag inte. Det vore ohövligt och idiotiskt att komma hit ett par dagar och låtsas att jag har något att säga om ert polissystem.

Tror du det är möjligt att ha ett system utan korruption?

- Nej. Var tjugonde, trettionde år går LAPD, till exempel, igenom en stor korruptionsskandal. Som ett urverk, som att någon schemalagt det. Det får mycket uppmärksamhet. Sedan arbetar de med anti-korruption och sen försvinner uppmärksamheten och korruptionen kommer tillbaka.

När man tittar på makten som vi ger till polisen. Det är stor makt. Och med en sådan stor makt kommer korruption. Jag tror att det kan hållas tillbaka och att det är värre på vissa ställen än andra och vid vissa tillfällen mer än andra, men jag tror inte det kan elimineras helt.

När du skriver om kriminalitet och droger, får du känslan att du vill göra något för att förändra det.

- Visst. Jag skriver ledare. Jag skriver i Washington Post och New York Times och kritiserar drogpolicyn och fängelsepolicyn. Det är ungefär så mycket en författare kan göra. Jag är ingen politiker.

När en bok kommer ut har jag en litet fönster där jag har en röst. Man får då en del uppmärksamhet från människor, så att jag kan prata om policy. Några polisavdelningar har mig som konsult när det gäller dessa ämnen. Några polisavdelningar använder mina böcker som textbok om droger. Så jag kanske kan jag påverka lite.

Vilken reaktion har du fått på det du skrivit i tidningarna?

- Varierade. Få politiker har hört av sig. Jag skrev ett öppet brev till president Trump. Har inte hört från dem. Däremot har många poliser hört av sig. Polisavdelningar. DEA. Ibland är de kritiska och arga och andra gånger vill de prata och utforska några av ämnena och idéerna.

Varför tror du folk är så fascinerade av att läsa Krim?

- Jag tror att Krim och speciellt noir skildrar människor i deras extrema beteenden och känslor. Starka känslor. Jag tror att det attraherar människor. Jag tror också att det finns en nivå av fantasier. Fantasier om att vara en polis. Fantasier om gangstrar. Kanske det vi plockar upp från tv-serier som inte är så verklighetsnära. 

Jag tror det klassiska ”vem har gjort det”, att lösa ett brott är tillfredsställande för människor. Du börjar med ett problem, med en fråga och i slutet, till skillnad från livet själv, finns ett svar. Det är löst på gott eller ont. Till skillnad från livet. De flesta av våra problem fortsätter. Det är sällsynt att vi har ett prydligt och snyggt avslut på ett problem. Jag tror också att något av det bästa som skrivs idag är inom Krim-genren. Så jag tror att det också attraherar människor.

Läser du deckare själv?

- Ja, absolut. Det mesta av min lästid är researchläsning. Så jag har inte så mycket tid som jag skulle vilja. Men absolut läser jag. Jag har alltid läst. Det är så jag kom in i det. Jag var en privatdetektiv och jag läste då: Elmore Leonard, John D MacDonald, James Ellroy och en hel hög andra. Jag tänkte att kanske jag kan göra det som dom gör. Jag läser genren fortfarande.

Försöker du läsa varierat inom genren?

- Det är lustigt. Det finns alla dessa klassifikationer inom genren som att de är tjocka betongväggar som man inte kan gå genom. Är det mysdeckare? Är det en thriller? Jag är vansinnigt intresserad av dessa definitioner.

Som en läsare dras jag mer till det hårdkokta, det råare, mer realistiska saker. Det är så som jag är som människa. Jag dras inte till mord som ett sällskapsspel. Jag gillar det inte. När man har sett mord med egna ögon och gjort obduktion, så känns det inte som ett sött sällskapsspel: Butlern gjorde det med ljusstaken i matsalen. Det är inte min genre. Jag dras till mer råare, realistisk läsning.

Läser du mest amerikanskt eller läser du deckare från andra länder?

- Mestadels amerikanskt, men ibland vidgar jag mig. Som här i Sverige  har ni en rik tradition med författare och en mycket livfull miljö. Jag läser det. Ibland läser jag spanskt. Det är kul. Det är en sorts resa. Det är en annan charm med genren. Jag tror det lockar människor. Var vill jag vara idag? Vill jag vara i New York? I London? I Lissabon? I Stockholm? Köpenhamn? Paris? Krimgenren kan uppnå det.

Jag har läst att du skriver på flera historier samtidigt. Har det hänt någon gång att du hittar på en karaktär och tänker att han hör till en historia, men sen upptäcker att han passar bättre i en annan historia? 

- Jadå. Absolut. Jag skulle inte gå så långt som att säga att karaktären är allt, men karaktären är allt. (Skratt) Om läsaren inte bryr sig om karaktären, så kommer boken att vara usel. Läsaren kommer inte att bry sig om något som karaktären gör. Så jag tänker mycket på karaktären. 

Ibland har det hänt att karaktären jag skriver är hyfsad, men inte just i denna berättelse. Kanske han passar en annan gång, på en annan plats. Jag tänker att karaktären och miljön är väldig nära besläktade. Vi kommer alla från en plats och miljön definierar vem vi är. Så man kan ha en karaktär som inte passar i miljön. Han kanske passar i New York, men inte i Los Angels. Ja, så det har hänt mig.

Vilken karaktär har du gillat  mest att skriva om?

- Jag vet inte. Jag säger alltid att du ska vara kär i kvinnan du dansar med. Så det är alltid karaktären som jag skriver för tillfället som som fascinerar mig mest. Jag insåg med en viss chock för några månader sedan, när jag räknade efter, att jag har förmodligen spenderat mer tid med påhittade karaktärer än med någon människa förutom min fru och barn. 

Jag känner mig rätt nära Art Keller, som varit med i tre av mina böcker. På vissa sätt känner jag mig nära Danny Malone. Det känns som att jag känt honom en låååång tid. Långt före jag började skriva denna bok. Så jag gissar att man förälskar sig i vissa karaktärer. T ex en karaktär i boken som jag kallade The cartel - en kvinna som heter Marisol, som jag förmodligen skulle ha dödat i boken men som jag inte hade hjärta att göra. Nu är hon i min nästa bok.

När du inte skriver, tänker du på dina karaktärer då?

- Olyckligtvis så tänker jag på dom hela tiden. Det är väldigt svårt att stänga av. Senaste tiden så drömmer jag om dom. Det är nytt för mig. De dyker upp i mina drömmar. Inte på något användbart sätt. Jag kan inte komma ihåg att jag drömt något och sedan använt det. Men jag verkar omedvetet tänka på dom. Karaktärerna är med mig hela tiden. De skriver dialogen. De börjar säga saker och det repeteras och repeteras och förfinas tills det blir den dialog jag använder. Jag önskar att jag kunde stänga av. Att det fanns någon knapp. Det skulle vara trevligt.

Finns det någon karaktär som har varit lättare att skriva om?

- Jag gjorde ett par böcker om surfare i San Diego. En kille som hette Boone Daniels och hans vän. De var väldigt lätta att skriva. Jag kände att jag kände dom väldigt väl. Jag gjorde en bok som heter Savages, som blev en film. Det var tre personer som var involverade i varandra. De var väldigt lätta att skriva om. Jag tror att jag kände dom också så bra. Det var väldigt lätt för dom att prata och göra vad de gjorde.

Du gjorde manuset till Savages?

- Ja, jag var medförfattare till manuset.

Hur var det jämfört med att skriva bok?

- Väldigt konstigt. På grund av komprimeringen. En scen måste göra 3-4 saker på samma gång. Du har att göra med ett mycket kortare format, så du vet direkt från början att du måste stryka saker och du måste bestämma vad du ska stryka och vad du ska ha kvar. Folk tror att stryka är bara att stryka, men att stryka involverar också att sy ihop. När du tar bort saker, så tar du bort en del av storyn. Inslag som måste förklaras. Jag är en mycket bättre romanförfattare än en manusförfattare. 

Det låter svårt att skriva manus.

- Det är mycket svårt. Jag är inte en av de författare som ser ner på manusförfattare. Jag tycker att manusskrivande är en väldigt svår sak att göra.

Jag har också läst att ditt skrivande är som ett beroende. Att du inte kan vara utan skrivande länge. Har du någon gång prövat att inte skriva och hur många dagar har du klarat det?

- Fem

Hur känns det i dig när du inte kan skriva?

- Jag blir orolig. Jag har börjat ta söndagar ledigt från skrivande. Jag och min fru går på långpromenad. Jag läser hela dagen och det är trevligt, men jag blir orolig, nervös och rastlös och så känner jag mig skyldig. Som att jag borde skriva. Jag borde komma över det där. Det skulle finnas någon organisation som Anonyma Författare. Så man kan ringa någon och säga: 

”Jag funderar på att skriva en roman. ” 

”Gör inte det.

”Bara en novell. ” 

”Nej!” 

Jag skojar men det borde finnas något sånt för oss, men mig veterligen så finns det ingen.

Tänker du på personerna som läser boken?

- Ja, det gör jag. Inte i de tidiga utkasten. Då tänker jag bara på mig själv och har en trevlig stund. Jag hittar på och skriver mycket snabbt. Jag skriver de första utkasten mycket snabbt, som om jag är rädd att bli påkommen. Men i de senare utkasten är läsaren allt jag tänker på. Är de tempot rätt? Låter orden som de borde? Visuellt  – ser sidan bra ut? Ger jag nog med negativ plats för ögat att vila? Har jag nog med pauser? Låter berättelsen vettigt? Är varje stycke i rätt ordning? Så att någon lätt kan följa det. Är det musikaliskt? 

Vi tenderar att glömma att läsning inte bara är en mental aktivitet, utan det är också en fysisk aktivitet. Vi tenderar att glömma att vi hör orden i vårt sinne. Så jag försöker att göra allt musikaliskt, så det låter bra för örat. Är det en nöjsam upplevelse? En skrämmande? Spännande? Vad helst det bör vara i den speciella scenen.

Läser du högt?

- Ja, dialogen. Jag läser vanligtvis all dialog högt. Du hör felaktigheterna direkt. Det är lustigt – du hör inte de rätta tonerna, men du hör när det är falskt. Jag läser inte ofta den berättande texten högt för mig själv. Jag vet inte varför. Jag blir alltid förvånad över hur den berättande texten låter när jag läser högt för publik.

Gillar du att läsa högt för åhörare?

- Nej, inte speciellt. Jag tänker alltid att de kan läsa själva. Min åsikt är att publiken hellre vill ha ett samtal och att de kan läsa boken själva. Men en del gillar det. Jag kan göra vad som passar. Men jag gillar det inte speciellt. 

Ibland när jag läser högt äldre saker kan jag höra misstag som jag gjort, t ex jag skulle ha använt det här ordet istället. Ibland fixar jag det under tiden när jag läser högt. Jag ändrar det. Jag fuskar. För jag vet vad som skulle låta bättre. Så det kan vara irriterande ibland, för att då går det ju inte göra något åt det. Det är publicerat. Det är vad det är.

Vad har du fått för reaktioner på romanen Styrkan?

- Överväldigande positiv. Ambivalent när det gäller huvudkaraktären – vilket var min mening. Jag förstår det. Många poliser har hört av sig. De flesta gillar boken. Några var arga och undrade varför jag valde en korrupt polisman. På det stora hela var reaktionerna fantastiska.

Releasefest för Susanne Bolls bok: Det enda rätta

Jag var igår på fina Susanne Bolls releasefest för boken Det enda rätta. Festen hölls på Södra teaterns terassvåning. Det är helt underbara lokaler! Utsikten är fantastisk!




Det var så roligt att få vara med på Susannes releasefest. Hon är så fantastisk. Glad, snäll och omtänksam.


Jag och fina Susanne!



Jag och trevliga Varg Gyllander. Jag var förtjust i hans senaste bok Ingen jord, den andra lik.



Jag och duktiga Sofie Sarenbrandt, vars releasefest jag var på förra veckan. Längtar efter att få berätta vad jag tyckte om hennes nya bok.



Susanne håller tacktal!

Webb-bokcirkel kring Det enda rätta av Charlotte Rihanna

Den 24:e augusti kl. 20 är det webb-bokcirkel kring boken Det enda rätta av Charlotte Rogan.

Du får jättegärna vara med. Jag lägger ut länken till chatten den 24 oktober.

Att skriva: en hantverkares memoarer

Jag kan inte göra denna bok rättvisa vad jag än skriver. Det enda jag kan försöka göra är att förklara varför jag tokälskar den.

Hur kan jag annat än att älska den?!?!, då humorn i det Stephen King berättar är så underbar. Jag älskar ju att skratta. Då är jag som mest lycklig. När jag läser Att skriva sitter jag och skrattar högt som en galning över bland annat humoristiskt berättade anekdoter från barndomen. Jag gissar att grannarna undrar vad jag gör på balkongen! Men det bjuder jag på. Faktum är att jag önskar att de ska ringa på så jag får berätta om denna underbara bok.

Som ett gammalt Stephen King-fan älskar jag att läsa om hur hans böcker kommit till. Jag kommer faktiskt ihåg när jag läste Carrie första gången och känslan jag fick. När jag läste om det telefonsamtal han hade när Carrie skulle komma ut i pocketupplaga grät jag. Bara för att det var så fint och för att det kändes så rättvist. För att jag verkligen unnar honom den framgången.

Att skriva påminner mig om varför jag älskar/älskar Stephen Kings böcker. Den gör att jag vill läsa om alla mina favoriter. Så pass att jag kommer utöka mitt Stephen King-bibliotek med alla mina gamla favoriter! Kanske hittar jag Den förskräckliga apan. Den som gav mig mersmak både när det gällde noveller och skräck. Den första bok av Stephen King jag läste. Samtidigt var det den tjockaste bok jag någonsin läst, men den var så fängslande att den kändes som den tunnaste bok jag läst.

Jag tycker det är så generöst av Stephen King att bjuda in läsaren till hans liv. Jag upphör aldrig att förvånas över att människor är modiga att våga berätta om de mindre smickrande delarna. Kanske vågar jag det också någon gång. Livet är ju inte bara lycka och framgång.

"Om du vill bli författare är det två saker du måste göra hela tiden: läsa mycket och skriva mycket." Jo, jag läser mycket. Extremt mycket. Men författare lär jag nog aldrig bli. Men det hindrar mig inte från att uppskatta denna bok, eftersom den handlar om så mycket. För mig innebär skrivandet att skriva recensioner av andras skrivande. Stephen King skriver "om du inte menar allvar med ditt skrivande tycker jag att du ska lägga ifrån dig boken" och det fångar precis hur jag känner. Jag närmar mig det vita arket inte med lättsinne. Tvärtom. Man kan ju ta hans råd in i sitt eget skrivande, oavsett om man skriver för att ge ut böcker eller inte! Eller vad fasiken. När man läser denna bok blir man sugen på att skriva böcker. Så enkelt är det.

Allt detta gör att jag känner i benmärgen hur mycket jag skulle kunna ge för intervjua Stephen King efter att ha läst denna bok. Eller samtala med är nog rätta ordet. Det är ju det de bästa böckerna gör. Att man vill prata med författaren.

Jag avslutar denna långa recension med att bara säga: läs Att skriva! Läs den NU! Du kan faktiskt inte annat än att älska den! Det är inte en sekund för tidigt att den återutgivits!


Betyg: - 5 av 5
-~-~-~-~~-~~-~-~-~-~-~-~-~-
Titel: Att skriva: en hantverkares memoarer
Författare: Stephen King
Antal sidor:
Förlag:
Utgivningsår: 2017
ISBN:
Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, cdon

Bloggträffen med Forma Books på Berns

För ett tag sedan var jag på en bloggträff med Forma Books. Tyvärr blev det något fel med det inlägget så det publicerades aldrig, så jag försöker igen.

Vi höll till i Röda rummet på Berns. Passade eller hur? Så här fint var det där.



Thomas Erikson var där och pratade kring om sin nya bok Vanmakt. En väldigt spännande bok!


Mattias Kristiansson var och berättade om sin roliga och nyskapande bok Bake my Day. Mitt julklappstips!


Susanne Boll var och samtalade om sin bok Det enda rätta. Den boken blev jag väldigt förtjust i när jag läste den!


Johan Egerkrans var där och pratade om sin bok Nordiska väsen. Jag blev väldigt nyfiken på den. Jag pratade om Johan att det är något väldigt lockande med Nordisk mytologi.


Så var Peo Bengtsson där och pratade om sin bok Kärleken passerade här en gång. Har ni inte läst den måste ni göra det!



Så var Jens Arnstad där och pratade om boksmakarna.se. En sida där man kan få lyssna på författarintervjuer och provlyssna på lite längre avsnitt av böcker. En ny bok varje vecka.

Hitta hem av Susanne Boll

Om ni vill läsa en bra bok ska ni läsa Hitta hem. Fast först ska ni absolut läsa Det enda rätta, som är boken före denna. Nu undrar ni förstås vad det är som gör boken så bra. Jo, det är Susannes förmåga att skildra människor och speciellt udda människor. Detta kombinerar hon med en spännande historia, som får en att vilja läsa vidare.


Susanne Boll har tillsammans med sitt band Keep it up spelat in ett Soundtrack till boken. Det kan ni lyssna på här:
http://open.spotify.com/album/4WYodPZBkZmJi7vVIqAz79

Betyg: +4 av 5
-~-~-~-~~-~~-~-~-~-~-~-~-~-
Titel: Hitta hem
Författare: Susanne Boll
Sidor: 329
Förlag: Damm förlag
ISBN: 9789175371191
Utgiven: 2014
Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, Cdon

Lucka 17 julklappstips

Det finns så många bra böcker att tipsa om, men man kan ju inte välja alla. Mina julklappstips är:

Kärleken passerade här en gång
Hjärta av Jazz
Hotellet i hörnet av Bitter och ljuv
Små solfåglar långt borta
Livbåten
Fördelarna med en kollaps
Min mormor hälsar och säger förlåt
Det enda rätta
Livet efter dig
Sarahs nyckel
Sista testamentet

Kriminalromaner:
Andra andningen
Rörgast
Hennes iskalla ögon
Nu ser du mig
De bortglömda
Mörka platser

Från 12 år:
Divergent
Förr eller senare exploderar jag
Jag är ju så jävla easy going
Trasig soppa
Mitt bultande hjärta
Delirium
Stad av skuggor
Kretsen


Från 9 år:
Smaragdernas bok
Stormskaparna
Dennis hemlighet

Från 7 år
Hemliga klubben: Fallet med den skumma sabotören
Mackan vågar
Serien: Den magiska trädkojan
Mulleboken
Märta och stallkompisarna

Bilderbok:
Rödluvan och vargen
Siri och snömannen
Allis Sprallis åker fort

Pekbok:
Bananbok
Klafs Klafs Vad är det?

Smultronhyllan av Birgitta Bergin

När jag läste så önskade jag att alla äldreboende hade en sådan som Agnes som jobbar där.

Agnes har nämligen hjärtat på det rätta stället. Hon vill att tillvaron för de äldre på boendet Smultronhyllan ska bli mer meningsfull och att de ska få riktigt önskeboende med livskvalitet. Det är dock lättare sagt än gjort när man har en chef som Mallis.

Jag funderar när jag läser (och efteråt) om Agnes goda hjärta även gör henne lite naiv. Den retar mig ibland, men samtidigt tänker jag att det gör också att Agnes vågar kasta sig ut i saker som andra analyserar sönder. Mina känslor för Agneta är med andra ord blandade. Samtidigt som hon är härlig så vill jag ruska om henne ibland.

Det var fint att få träffa Linnea igen. Hon var min favoritkaraktär i ”Det enda jag vill är att leva”. Hon är så ljuvlig. Jag tycker det är så roligt när författare gör som Birgitta gör. Låter tidigare karaktärer komma igen i biroller i en ny bok.

”Smultronhyllan” är en feelgoodroman innehåller både värme och humor, men som också väcker känslor av alla olika slag. 

Tips: Boksmakarna

Boksmakarna har precis kommit igång. Där kan du varje vecka provlyssna på veckans bok och få höra en författarintervju . Denna vecka är den fantastiska boken Det enda rätta och en intervju med författaren Susanne Boll kommer ut under dagen.

Gå in på boksmakarna.se