onsdag 4 september 2013

Ja, jag vet. Det är inte snyggt. Men nöden kräver det. (Gästinlägg av författaren Peo Bengtsson)

Jag har fått äran att publicera ett gästinlägg av författaren Peo Bengtsson, som skrivit Kärleken passerade här en gång. Jag längtar efter att få berätta om den boken för er. Verkligen längtar! Här kommer i alla fall gästinlägget. Trevlig läsning!

Jag kan inte bestämma mig för om teaterkillen som sitter framför mig, är bad news eller sad news, men troligen är han både och. Det är också oklart varför jag har låtit mig luras till att ha det här mötet, som alltså går ut på att han vill att jag ska läsa en teaterpjäs som han har skrivit. Nu sitter han på andra sidan bordet och läser högt ur sin egen text; väl valda delar som han vill försäkra sig om att jag inte missar.
”Jag ska ju ändå läsa texten”, försöker jag. ”Så du behöver inte göra det där.”
Men killen är ihärdig och frågar om vi ska ha mer kaffe. Jag svarar att jag har bråttom och ber honom ge mig pappersbunten, så hör jag av mig när jag har läst.
”Lovar du?”
Ja. Jag lovar. Jag är en skitstövel, men jag håller mina löften. Vill jag säga, men nickar bara. Sedan reser jag mig upp och stoppar ner hans manus i väskan.

Ute på Odenplan blåser vinden rakbladsvasst. Tack och lov behöver jag inte vänta på bussen i många minuter. Måste hem, måste skriva, måste dammsuga, måste laga mat. När ska jag hinna läsa teaterkillens manus? Men det behöver jag inte fundera länge på, eftersom telefonen ringer.
”Du”, säger teaterkillen. ”För mig räcker det om vi pratar till helgen, så känn ingen stress.”
”Till helgen? Men det är ju helg om tre dagar”, svarar jag.
”Ja?”
”Och hur fick du tag i mitt nummer?”
”Jag ringde nummerupplysningen. Men de hade inte dig i sina system, så då fick jag göra lite egna efterforskningar.”
Herregud. Vad är det jag har gett mig in på?


Jag möter grannen i trappan, han som bor mitt emot. Den enda gången han pratar med mig, är när han ringer på dörren sent om kvällarna och vill låna mjölk eller pålägg. Det är rätt irriterande, men jag accepterar det och har svårt att säga nej, trots att han aldrig knackar på och lämnar tillbaka något av det han lånat. Jag vet egentligen ingenting om honom, men ofta ser jag hur han kommer bärande på en kasse med ett antikvariats logga på, så jag gissar att han är en läsande människa.

Därför tänker jag att det har blivit dags för honom att återgälda sin skuld.
”Har du möjlighet att läsa ett manus åt mig?”
Han kan inte säga nej. Någon slags heder i kroppen har han.
”Det räcker om du är klar till helgen”, fortsätter jag. ”Du kan bara putta in det genom brevlådan med dina kommentarer.”
Jag hinner inte mer än in genom dörren, så får jag ett sms från den ihärdige teaterkillen:
Hur går det? Har du börjat läsa?
Jag svarar:
Absolut! Det är på gång! Vi hörs till helgen.

Inga kommentarer: